måndag 4 juli 2022

Mister Roberts



Titel: Mister Roberts / Nattpermission
Genre: Komedi/Drama/Krig
Land: USA
År: 1955
Regi: John Ford & Mervyn LeRoy & Joshua Logan
I rollerna: Henry Fonda, James Cagney, William Powell, Jack Lemmon

Handling: På ett amerikanskt fraktfartyg i Stilla havet under andra världskriget gör Roberts allt för att komma från fartyget ut i kriget, men får ingen hjälp av kaptenen som är ovillig att skriva under Roberts förflyttning.

Omdöme: När man kände för det klassiska, fina CinemaScope-formatet plockades denna gamla goding fram. Den hade setts en gång för länge sen och kom egentligen inte ihåg mer än vilka som var med. Filmen bygger på en Broadway-pjäs från 1948 där Henry Fonda vann en Tony i rollen som Mister Roberts. Filmen regisserades av gamle veteranen John Ford, men hans tyranniska stil och alkoholproblem gjorde att han senare ersattes av Mervyn LeRoy. Dessutom tog man in Broadway-regissören och manusförfattaren Joshua Logan för att spela in ett par omtagningar och överse klippningen av filmen.




Ombord fraktfartyget Reluctant, även kallat "The Bucket" av besättningen, befinner sig 62 män som är ute i Stilla havet under andra världskrigets slut. Historien kretsar framförallt kring fyra av dem. Doug Roberts (Henry Fonda) är fartygets fraktansvarige, fartygskaptenens högra hand och omtyckt av besättningen då han bryr sig om dem. Fartygskaptenen Morton (James Cagney) är illa omtyckt av alla, inte minst då han vägrar att ge besättningen landpermission. Fartygets läkare Doc (William Powell) är Roberts bäste vän. Och så har vi Pulver (Jack Lemmon) som är ansvarig för tvätten och moralen ombord. Han har en massa idéer om hur man ska ge igen på kaptenen, men är lite av en fegis som undviker kaptenen så gott det går.




De fyra huvudkaraktärerna spelas samtliga av riktigt duktiga skådespelare, och det märks. De klarar både de många komiska situationerna tillsammans med de mer dramatiska som inte minst dyker upp längre in i filmen. Fonda är nog mest återhållsam då Roberts är den mest sansade personen ombord. Cagney är helskön, som en pitbull som bröstar upp sig gång på gång när han är på inte minst Roberts, men även övriga ombord. Powell, som så minnesvärt spelade i The Thin Man (1934), är även bra här i sin sista roll (han pensionerade sig från skådespeleriet även om han levde ända till 1984). Lemmon är bäst efter Cagney och vann även en Oscar i vad som var en av hans första filmroller.




Det går inte att säga tillräckligt om de fyra då filmen inte hade funkat lika bra med mer mediokra skådespelare. Man märker t.ex. viss klasskillnad mellan dem och de övriga i besättningen som känns mer teatraliska när de är med på sina håll. Filmen hade nog kunnat korta speltiden en del från de 120 minuterna man nu har om man trimmat en del scener utan de fyra. Men då de flesta scenerna ändå har betydelse för handlingen funkar det så här också.




Filmen lever alltså mycket på sina fyra stora namn, och det med all rätt. I sina bästa stunder blir det en riktig skrattfest, mycket tack vare favoriten James Cagney som är underbar när han drar igång och skäller. På sina håll får man även en del slapstick-humor som inte alltid är klockren, men det går aldrig heller överstyr. Däremot har filmen en allvarligare ton emellanåt som gör att det även finns lite budskap och hjärta. En klart trevlig filmtitt och bättre än den något liknande Operation Petticoat (1959) som kom ett par år senare.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.6

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar