Gangster No. 1

Titel: Gangster No. 1
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Storbritannien/Tyskland/Irland
År: 2000
Regi: Paul McGuigan
I rollerna: Malcolm McDowell, Paul Bettany, David Thewlis, Saffron Burrows, Eddie Marsan

Handling: Efter 30 år i fängelse blir Freddie Mays äntligen fri. Alla ser upp till Freddie, även hans gamle "lärling", Gangster, som har varit kung i den undre världen under Freddies frånvaro. Till en början är allt som på den gamla goda tiden, men när de båda två vill ha den vackra Karen börjar förhållandet mellan dem att gnissla. Snart börjar en obarmhärtig kamp på liv och död. För Gangster vill ha allt som Freddie har. Kosta vad det kosta vill...

Omdöme: Gangster (Malcolm McDowell) är 55 år gammal och är den som styr i den brittiska undre världen. När han får reda på att Freddie Mays (David Thewlis) ska komma ut efter 30 år i fängelse, triggar det Gangsters minne. Han tänker nu tillbaka till år 1968 då han först träffade Freddie Mays och började jobba åt honom.



Unge Gangster (Paul Bettany) har tidigt ambitioner på något mer än att vara en fotsoldat åt en gangsterboss. Han har med en gång siktet inställt på att själv vara boss och skyr inga medel att avancera till toppen. Han ser dock upp till Freddie Mays som blir som en mentor.



När Freddie Mays träffar nattklubbstjejen Karen (Saffron Burrows) och kärlek uppstår, förändras Gangster. Han tycker Freddie Mays blir svag och har även svårt att acceptera att Karen väljer Freddie Mays. När så en konkurrent till Freddie Mays har planer på att ge sig på honom, ser Gangster sin chans att ta över.



Majoriteten av filmen utspelar sig i slutet av 60-talet med Paul Bettany i huvudrollen som unge Gangster, men med Malcolm McDowell som agerar berättarröst. Det är trots allt Gangster version äldre som berättar historien i tillbakablickar. Filmen är också som bäst under 60-talet där gangsterlivet passar den unge Gangster perfekt. Han är även smått galen vilket gör att han inte har några spärrar vad gäller att ta till våld, extremt våld.



Välspelad och lite annorlunda fotad brittisk gangsterfilm som lär bara löst baserad på en riktig brittisk gangster. Varför man valt att inte ge honom något namn i filmen är oklart, men det är inget man tänker på under filmens gång. Det funkar bra så här och Gangster är en intressant och oberäknelig karaktär att följa.



Filmen, som är regisserad av Paul McGuigan som ett par år senare gjorde Lucky Number Slevin (2006), kanske inte når upp till de allra bästa brittiska gangsterfilmerna som bl.a. The Long Good Friday (1980), men det är en mestadels underhållande film med bra prestationer.



Filmen tappar lite ånga när dåtid övergår i nutid. Ja, i princip när Paul Bettany byts ut mot Malcolm McDowell. Inte för att det skulle vara McDowells fel utan för att filmen helt enkelt är som bäst när historien utspelar sig på 60-talet. Det är då mer driv i historien än under filmens sista 20-30 minuter. Överlag en klart sevärd gangsterfilm.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.7

52 Actors - George C. Scott

George C. Scott var en sjuhelsikes skådespelare som verkligen kunde gå in för sina roller. En intensitet och övertygelse som funkade lika bra i allvarliga och dramatiska roller som desto mer komiska och lättsamma.

De sex utvalda filmerna är nog också rollerna jag uppskattar mest av honom. Tre av hans fyra Oscarsnominerade roller, plus en Golden Globe-vinnande sådan återfinns på listan. Sex bra till riktigt bra filmer där hans medverkan är en ytterst bidragande orsak till varför filmerna uppskattas så pass mycket som de gör.

Plats #6

The Changeling (1980)


Trevlig gammal hederlig hemsökthus- och spökskräckis där George C. Scott spelar John Russell som efter att ha mist sin familj flyttar in i ett gammalt hus med en mörk hemlighet.



Plats #5

12 Angry Men (1997)


Lyckad nyversion av William Friedkin på Sidney Lumets klassiker från 1957. George C. Scott kom att vinna en Golden Globe för rollen som jurymedlem #3.



Plats #4

Anatomy of a Murder (1959)


George C. Scott spelar stjärnåklagaren Dancer som ställs mot försvarsadvokaten Paul Biegler (James Stewart) i detta klassiska och välspelade rättegångsdrama av Otto Preminger.



Plats #3

The Hustler (1961)


Fin och välspelad klassiker där George C. Scott ses som erfarne biljardfifflaren Bert Gordon som ska ge den lovande nykomlingen "Fast Eddie" Felson (Paul Newman) en hjälpande hand.



Plats #2

Patton (1970)


Oscarsvinnande och minnesvärd prestation av Scott i rollen som general George S. Patton i detta starka och utmärkta krigsdrama.



Plats #1

Dr. Strangelove (1964)


Stanley Kubricks sanslösa svarta komedi om ett stundande kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen där George C. Scott spelar fanatiske generalen Buck Turgidson.

Totalt har 19 filmer setts med George C. Scott:

The Hanging Tree (1959)
Anatomy of a Murder (1959)
The Hustler (1961)
The List of Adrian Messenger (1963)
Dr. Strangelove (1964)
Patton (1970)
The Last Run (1971)
The Hospital (1971)
The New Centurions (1972)
The Day of the Dolphin (1973)
The Hindenburg (1975)
Hardcore (1979)
The Changeling (1980)
The Formula (1980)
Taps (1981)
Firestarter (1984)
The Exorcist III (1990)
Malice (1993)
12 Angry Men (1997)

Totalt snittbetyg på samtliga 19 filmer (av 5.00) = 3.10

Jesse Stone: Lost in Paradise

Titel: Jesse Stone: Lost in Paradise
Genre: Kriminaldrama/Mysterium
Land: USA/Kanada
År: 2015
Regi: Robert Harmon
I rollerna: Tom Selleck, Kohl Sudduth, Leslie Hope, Luke Perry, William Sadler, William Devane

Handling: Jesse Stone undersöker de brutala morden som en hemsk seriemördare i Boston tros ligga bakom. Han blir även oroad över en ung flicka med problem i hemmet.

Omdöme: Den nionde och sista (?) Jesse Stone-filmen kom tio år efter den första, Jesse Stone: Stone Cold (2005). Tom Selleck har blivit äldre i rollen som Jesse Stone, den saken är klar. Saker har även förändrats i den lilla östkuststaden Paradise där han varit polischef. Vänner och kollegor har kommit och gått, inklusive Jesses hundar som varit hans bästa och ibland enda vänner när han haft det tufft.



Är Jesse Stone polischef för Paradise eller inte? Lite oklart faktiskt då han aldrig sätter sin fot på kontoret, men han har fortfarande kontakt med sin kollega Suitcase (Kohl Sudduth) och blir uppdaterad om mindre händelser som sker i den sömniga staden. För det har blivit en sömnig stad och Jesse behöver något att hålla sig upptagen med.



Stone tar kontakt med Boston-polisen för att få ett s.k. cold case-fall att jobba på. Han plockar fram ett fall där en seriemördare gripits och erkänt tre brutala mord på prostituerade och där ett fjärde mord läggs på honom som han dock inte erkänt. Stone besöker mördaren Richard Steele (Luke Perry) i fängelset och misstänker att det kan finnas en till mördare som är på fri fot...



Nja, inte någon direkt bra Jesse Stone-film får man säga. För även om den har en del av ingredienserna som gjort dessa filmer trevliga och mysiga att titta på, saknar denna det mesta som får dem att funka. Även ett par av de föregående filmerna hade lite av den känslan, men denna känns tröttare och har även ett manus som snubblar sig fram. Inte gör det saken bättre att man redan tidigt listat ut hur saker och ting ligger till, vilket gör att man inte får mycket till mysterium. Och på det blir det inte någon vidare upplösning att tala om.



Småstadskänslan som är en mysfaktor med dessa filmer saknas till stor del och det faktum att Jesse inte har sina kollegor att munhuggas med gör att man helt klart saknar något. Finns flera saker att peka på som liksom försvunnit som varit en stor del i varför dessa filmer varit trevliga att titta på. Det hjälper så klart inte heller att Tom Selleck känns lite mer sliten och trött. Dags för pensionering, Jesse Stone.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.2

Samaritan

Titel: Samaritan
Genre: Action/Drama/Sci-Fi/Fantasy
Land: USA
År: 2022
Regi: Julius Avery
I rollerna: Sylvester Stallone, Javon "Wanna" Walton, Pilou Asbæk, Dascha Polanco

Handling: En ung pojke får veta att en superhjälte som man trodde hade dött efter en episk strid för tjugo år sedan faktiskt fortfarande kan leva och vara hans granne i hyreshuset mittemot.

Omdöme: Det är inte lätt att vara en gammal superhjälte som vill ligga lågt och hålla en låg profil. Granite City är en stad som håller på att bli riktigt sunkig. Invånarna har svårt att se en ljusare framtid med hög arbetslöshet, folk som bor på gatan, ökad kriminalitet och drogmissbruk. Pojken Sam (Javon "Wanna" Walton) är en av de som hotas av att hamna där då hans ensamstående mamma har svårt att få ekonomin att gå ihop.



Sam är smått besatt av superhjälten kallad för Samaritan som för 25 år sedan hamnade i en episk strid med sin tvillingbror, den elake Nemesis. Ryktena säger att Nemesis dog och att Samaritan försvunnit. Sam misstänker alla äldre män som uppvisar styrka, så när en granne vid namn Joe (Sylvester Stallone) klår upp ett par mobbare och räddar Sam, är han övertygad om att han äntligen hittat Samaritan.



Superhjältefilmer är inte det första som lockar, långt därifrån. En typ av superhjältefilm som dock brukar kunna funka lite bättre är när det handlar om till synes vanliga människor och det hålls relativt nedtonat. När det istället är väldigt effektbaserat med det ena stora slaget efter det andra, får det oftast oönskad effekt som gör att man tappar intresset.



Inspiration till filmen lär ha kommit från filmerna Unbreakable (2000) och Finding Forrester (2000) vilket är en intressant kombination, men märks definitivt av när man tänker på det. För det är verkligen som om man slog ihop dessa två filmer. En äldre man som vill bli lämnad ifred samtidigt som han kan vara en superhjälte som kan vara exakt vad staden behöver för att väcka hoppet till liv.



En superhjälte behöver en antagonist. I det här fallet är det danske Pilou Asbæk som kändes igen från R (2010) som axlar rollen. Han spelar Cyrus som är en fruktad kriminell gängledare i staden. Cyrus kommer över Nemesis kraftfulla superhammare och mask vilket gör att han nu är redo att ta över staden tillsammans med sitt gäng. När han dessutom får reda på att Samaritan kan vara vid liv, hoppas han göra upp en gång för alla för att kunna regera i staden.



Får erkännas att det var med farhågor och skepticism filmen togs an. Tycker dock den funkar och gör inte alls bort sig som befarat. Trots allt lite kul att se Sylvester Stallone agera superhjälte av det här slaget, speciellt som hans Joe inte är den där genomgoda muntergöken. Istället har han en mörkare sida och det är egentligen endast Sam som han tål att umgås med.



Det må inte vara något direkt nytt som plockas fram och det är inte någon film som lämnar en att sukta efter mer. Samtidigt infinner sig sällan känslan av att man vill att det bara ska ta slut, vilket ofta är fallet med superhjältefilmer. Visst blir det mer effektbaserat mot slutet, men skönt nog har man till stor del undvikit att dra på för mycket tidigare under filmen. Finding Forrester (2000) möter Unbreakable (2000) alltså. Ja, varför inte?



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 5.9

Dog Pound

Titel: Dog Pound
Genre: Drama/Kriminalare
Land: Kanada/Frankrike/Storbritannien
År: 2010
Regi: Kim Chapiron
I rollerna: Adam Butcher, Shane Kippel, Matthew Morales, Slim Twig

Handling: Davis 16 år, Angel 15 år och Butch 17 år anländer till ungdomsanstalten Enola Vale i Montana. Till en början blir Davis och Butch offer för andra medfångars våld. Ingen tjallar. Plitarnas hårda metoder är lönlösa, hela systemet är ihåligt. När Butch hämnas på sina förtryckare och utmanar rollen som anstaltens "top dog" förändras hierarkin och adrenalinet stiger.

Omdöme: Efter att lite kort ha fått se vad som fick 16-årige Davis (Shane Kippel), 15-årige Angel (Matthew Morales) och 17-årige Butch (Adam Butcher) att hamna på ungdomsanstalt, får vi följa trion när de tillsammans anländer till ungdomsanstalten Enola Vale i Montana. Alla tre är till en början avvaktande och försöker smälta in utan att göra mycket väsen av sig.



Nästan per omgående testas de av ett par av värstingarna, ledda av Banks (Taylor Poulin) som börjar trakassera och jävlas med inte minst Davis och Butch. Medan Davis tycker synd om sig själv har Butch hämnd i tankarna så fort han får tillfälle. Det blir starten på ett maktskifte inne på ungdomsanstalten där vakterna hela tiden ligger steget efter. Ungdomarna får helt enkelt göra upp själva bäst de vill där inne.



Vad jag inte visste när jag tog mig an denna kanadensisk-fransk-brittiska samproduktion är att den inspirerats av den brittiska kultfilmen Scum (1979) med en duktig ung Ray Winstone. Här är det en rad okända skådespelare, en del av dem riktiga ungdomsbrottslingar som satt inne. De sköter sig alla bra med Adam Butcher i spetsen som Butch som huvudfokus ligger på.



Något filmen lyckas väldigt bra med är att få en att känna avsky inför vad som försiggår där inne på ungdomsanstalten. I synnerhet när Banks är i farten. Man ogillar verkligen honom och Taylor Poulin är obevekligen passande och övertygande i rollen. Tragiskt nog greps hans senare för sin inblandning i ett mord.



Detta är en film man kanske aldrig kommer se igen. Inte för att den skulle vara dålig utan för att det räcker med en titt då den lämnar avtryck. Det har gjorts liknande filmer om ungdomsanstalter alternativt unga brottslingar som åker in i fängelse och de är oftast lyckade. Två andra sådana är danska R (2010) och brittiska Starred Up (2013). Denna kan mäta sig med dem, trots att den är mindre känd.

4 - Skådespelare
3 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.0

Black Widow

Titel: Black Widow / Svarta änkan
Genre: Drama/Mysterium/Film-Noir
Land: USA
År: 1954
Regi: Nunnally Johnson
I rollerna: Van Heflin, Ginger Rogers, Gene Tierney, George Raft, Peggy Ann Garner, Reginald Gardiner

Handling: En Broadwayproducent träffar en ung naiv kvinna som vill bli manusförfattare och göra karriär på Broadway. Han bestämmer sig för att hjälpa denna kvinna och ta henne under sitt beskydd. Dock dröjer det inte länge innan hon påträffas död i hans lägenhet och han beskylls för mord.

Omdöme: Peter Denver (Van Heflin) är en Broadwayproducent gift med skådespelerskan Iris (Gene Tierney). Hon flyger hem till sin sjuka mor för att vara vid hennes sida. Under tiden är Peter ensam i New York där de bor flott med utsikt över skyskraporna. En kväll går han på cocktailparty hos sina grannar uppe i deras takvåning. Det är välkända skådespelerskan Carlotta "Lottie" Marin (Ginger Rogers) och hennes make Brian Mullen (Reginald Gardiner) som är värdarna. Lottie spelar för övrigt i Peters senaste Broadwayföreställning.



Det är på festen som den uttråkade Peter träffar 20-åriga Nanny Ordway (Peggy Ann Garner), en aspirerande författarinna som nyligen flyttat till New York. Hon vet vem han är och att han är lyckligt gift, men det stoppar honom inte från att bjuda henne på en oskyldig middag. Snart har Peter lånat ut sin lägenhet över dagen så länge Iris är borta så att Nanny kan få inspiration och kunna skriva i lugn och ro. Peter kan inte ana att hans välmenande gest snart blir en levande mardröm.



Nej, detta är inte Black Widow (1987) med Debra Winger och Theresa Russell. Istället är det något av en föregångare även om likheterna i princip slutar med titeln och en lycksökerska som har siktet inställt på förmögna män.



Denna film har regi, manus och är producerad av Nunnally Johnson som tidigare bl.a. skrev manus till The Grapes of Wrath (1940), The Woman in the Window (1944), The Dark Mirror (1946) och How to Marry a Millionaire (1953) innan han regisserade 8 filmer mellan 1954-1960, däribland denna. Senare skrev han även manus till Mr. Hobbs Takes a Vacation (1962) och The Dirty Dozen (1967).



Det är allt trevligt med det breda och färgglada CinemaScope-formatet, även om det är lite ovant att se i en film-noir. Kanske inte helt befogat med tanke på att en stor del av filmen har gott om inomhusscener, men det är trots allt elegant att titta på.



Filmen inleder som ett melodrama när Peter berättar om vad han vet om Nanny. Det övergår sedan mer till att bli en noir om en till synes oskyldig man som försöker rentvå sitt namn. Senare blir det ett mysterium där polisdetektiven Bruce (George Raft) nästan leker Hercule Poirot när han försöker pussla ihop allt och har flera misstänkta.



Visst må det vara en story som nästan blir för otrolig med alla intriger som kommer fram, men det gör ju att man får lite småtrevligt i princip hela filmen igenom. Det hjälper även att man har en rad duktiga skådespelare som alla funkar bra. Van Heflin, Ginger Rogers och Reginald Gardiner sköter sig bäst. Den svagaste länken är dock Peggy Ann Garner. Hon var en sista minuten-ersättare för Maggie McNamara (som insjuknade) som var så minnesvärd året innan i trevliga The Moon Is Blue (1953) som hon blev Oscarsnominerad för.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7