Bullet Train

Titel: Bullet Train
Genre: Action/Komedi/Thriller
Land: USA/Japan
År: 2022
Regi: David Leitch
I rollerna: Brad Pitt, Joey King, Aaron Taylor-Johnson, Brian Tyree Henry, Michael Shannon, Sandra Bullock, Channing Tatum, Ryan Reynolds

Handling: Fem yrkesmördare som befinner sig på ett höghastighetståg upptäcker att deras respektive uppdrag har något gemensamt.

Omdöme: När jag först hörde talas om den här filmen trodde jag det skulle vara en amerikansk remake på filmen med samma titel, trevliga japanska Bullet Train (1975) med Sonny Chiba. Den var lite som en blandning mellan The Taking of Pelham One Two Three (1974) och Speed (1994). Denna har alltså inget med den att göra, mer än titeln och att båda utspelar sig på ett japanskt höghastighetståg.



Höghastighetståget shinkansen kallat för Bullet Train ska bege sig från Tokyo till Kyoto över natten och vara framme tidigt nästa morgon. Utsände Ladybug (Brad Pitt) ska ta sig ombord tåget, komma över en attachéväska och kliva av vid nästa stopp. Vad han inte kunnat veta är att flera yrkesmördare är ombord tåget och hans uppdrag kommer vara långt ifrån simpelt.



Ombord det väldigt folktomma höghastighetståget (som mest verkar glida fram) befinner sig bl.a. Tangerine (Aaron Taylor-Johnson) och Lemon (Brian Tyree Henry). De är utsända yrkesmördare som ska transportera sonen till den fruktade ryske gangsterbossen känd som White Death (Michael Shannon). Även en attachéväska ska de leverera, väskan som Ladybug är ute efter.



Ladybug upptäcker att det förutom Tangerine och Lemon finns ytterligare ett par skumma typer ombord som försvårar hans uppdrag, inte minst unga tjejen Prince (Joey King) som lockat dit en japansk man som jobbar åt White Death. Hur hänger allt ihop och varför har dessa kriminella samlats ombord på samma tåg? Det är något som klarnar mer och mer för Ladybug som var en sista-minuten-ersättare för Carver (Ryan Reynolds) som plötsligt insjuknade.



Filmen har under långa stunder en stark känsla av Guy Ritchie vad gäller humorn, dialogen och actionscenerna. Detta i kombination med en del Quentin Tarantino i hur filmen är berättad och uppbyggd med flashbacksekvenser som berättar bakgrunden till de olika karaktärerna och hur de alla hamnat där på tåget. På sätt och vis skulle man kunna kalla det för en fattigmans Guy Ritchie/Quentin Tarantino-film.



Regissören David Leitch hade varit med och gjort John Wick (2014) och Atomic Blonde (2017). Denna film är inte lika lyckad, även om det får sägas att förväntningarna var relativt låga efter att ha sett en del av trailern. Överlag funkar det därför något bättre än väntat även om det mot slutet börjar balla ur lite väl mycket när en massa cgi-effekter slängs in och förstör.



Tyvärr är filmens avslutande del också den svagaste. Ungefär när Michael Shannon och hans White Death-karaktär dyker upp med sina män. Inte på grund av honom utan för att det nu ska dras på för fulla muggar. När handlingen hålls till karaktärerna ombord tåget med en del flashbacks och humor som mestadels funkar har man ändå lite småtrevligt med filmen. Synd att filmen väljer att dra ut på det hela till två timmar då den alltså tappar med sista uppgörelsen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4

Hell Drivers

Titel: Hell Drivers / Rattens desperados
Genre: Drama/Kriminalare
Land: Storbritannien
År: 1957
Regi: Cy Enfield
I rollerna: Stanley Baker, Herbert Lom, Peggy Cummins, Patrick McGoohan, Sean Connery

Handling: Den före detta brottslingen Tom försöker leva ett normalt och hederligt liv som lastbilschaufför. Inom företaget är hastigheten allt som betyder något. Förmannen Red kan köra 18 turer på en dag. Tom gör allt för att bli bättre än Red. Red uppskattar inte denna tävling och försöker tillsammans med sina kamrater att stoppa Tom.

Omdöme: Tom (Stanley Baker) har fått tips om ett välbetalt jobb som lastbilschaufför åt ett företag. Hans skumma förflutna gör att han har svårt att svara på en del frågor, detta eftersom han suttit inne och inte vill att någon ska veta om det. Jobbet går ut på att köra lastbilen så fort som möjligt mellan två destinationer och lasta av lasten som är en stor mängd grus. De får en grundlön och på det tjänar de extra för varje runda de lyckas köra per dag.



Snart har Tom blivit vän med Gino (Herbert Lom) och träffar på de övriga förarna i gänget, inklusive förmannen Red (Patrick McGoohan) och bl.a. Johnny (Sean Connery). Han får även reda på att förarna har ett vad sinsemellan som gör gällande att om någon kan köra fler rundor än Red vinner den föraren ett cigarettfodral i 24-karat guld värt mycket pengar. Tom har siktet inställt på att slå Red, men märker snart att Red gör lite som han vill, inklusive att ta till fula knep.



Samtidigt som grabbarna tävlar och kör som galningar på oftast dåliga vägar, har Tom två unga kvinnor efter sig. Dels är det Jill (Jill Ireland) som jobbar på det lokala haket där förarna äter och hänger, dels är det Lucy (Peggy Cummins) som jobbar på huvudkontoret och är ihop med Toms vän Gino. Saker och ting blir minst sagt lite komplicerade för Tom, på flera håll och kanter.



En film som har flera intressanta namn och ansikten i stora som små roller. Stanley Baker spelade här sin första huvudroll och blev efter det en av de största stjärnorna i Storbritannien. Sean Connery var relativt okänd fem år innan han kom att spela James Bond för första gången i Dr. No (1962). På den här tiden bodde han kul nog hos Stanley Baker och hans familj och sa att det var en av hans första skådespelaridoler. Och visst finns det lite Bond-egenskaper i Baker som Connery nog anammade för rollen som Bond.



Herbert Lom kom att bli känd som Clouseaus chef Dreyfus i Pink Panther-filmerna med start i A Shot in the Dark (1964). Här är han duktig som mustaschprydde italienaren Gino med gott hjärta. Vi har Peggy Cummins som redan hade spelat en ikonisk roll i Bonnie & Clyde-inspirerade noiren Gun Crazy (1950). Patrick McGoohan kom senare att spela en rad skurkroller, inte minst i TV-deckaren "Columbo" och fängelsedirektören i Escape from Alcatraz (1979). Och så får man inte glömma en ung Jill Ireland i en liten roll. Tio år senare kom hon att gifta sig med Charles Bronson.



En film som har en del på gång och har alltså skådespelarna på plats för att klara av det. Till en början går tankarna till fina franska klassikern Le salaire de la peur / The Wages of Fear (1953) med tanke på lastbilstemat, farlig körning och en f.d. kriminell. Men där stannar i princip likheterna. Själva lasten i det här fallet är långt ifrån explosiv även om körningen är minst sagt livsfarlig då de trampar plattan i botten och tävlar med varandra.



Filmens huvudtema som i princip innebär racing med lastbilar som har fullastade flak känns inte helt trovärdigt. Det hjälper inte heller att man ofta valt att speeda upp farten när de tävlar om vem som ska köra flest rundor. Hade helt klart varit att föredra att de bara kört fort vilket givetvis hade krävt en del av stuntförarna, men det hade känts mer äkta än vad det gör nu. Å andra sidan köper man det till viss del efter ett tag.



På sina håll känns det som filmen hade vunnit på att trimma en del scener och sekvenser som inte alltid tillför så mycket, speciellt för tempots skull. Nu har filmen alltså en del på gång och är inte bara en "lastbilsracingfilm". Intrigerna runt omkring är absolut viktiga för utvecklingen av storyn. Men speltiden på nästan 110 minuter kunde kortats ner för bättre helhetseffekt. Allt som allt är det dock en tillfredsställande film som bara saknar lite för att nå upp till nästa nivå.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

Journey to the Far Side of the Sun

Titel: Journey to the Far Side of the Sun / Doppelgänger
Genre: Drama/Sci-Fi
Land: Storbritannien
År: 1969
Regi: Robert Parrish
I rollerna: Roy Thinnes, Ian Hendry, Patrick Wymark, Lynn Loring

Handling: En tidigare okänd planet har precis upptäckts i exakt samma omloppsbana som jorden, fast på andra sidan solen. En bemannad expedition arrangeras för att utforska den nya planeten.

Omdöme: Historien skriven av Gerry & Sylvia Anderson går ut på att EUROSEC, europeiska motsvarigheten till NASA, upptäckt en ny planet på andra sidan solen. Planeten är på samma avstånd från solen som jorden och rör sig även exakt likadant, vilket gör att den inte upptäckts förrän nu, år 2069. Direktören för EUROSEC är britten Jason Webb (Patrick Wymark) som försöker ta itu med en läcka på EUROSEC i form av Dr. Hassler (Herbert Lom). Samtidigt är han desperat att få finansiering för rymduppdraget till andra sidan solen.




EUROSEC samarbetar med NASA men det är EUROSEC som leder expeditionen. De rekryterar USA:s toppastronaut Glenn Ross (Roy Thinnes) som ska leda tvåmannauppdraget tillsammans med brittiske astrofysikern Dr. John Kane (Ian Hendry). Förberedelserna är i full gång och de båda kommer ställas inför ett livsomvändande uppdrag när de ger sig upp i rymden.




Året efter klassiska 2001: A Space Odyssey (1968), en av de mest ikoniska sci-fi filmerna någonsin, kom denna mindre kända brittiska sci-fi. Nu ska man absolut inte jämföra med den eller förvänta sig något liknande, men visst har den fått en del inspiration från den. Under filmens inledning märker man att inspiration tagits från James Bond-filmerna som tagit världen med storm. Bond-filmen Moonraker (1979) har i sin tur sneglat på denna skulle jag vilja påstå. Dessutom känns det som trevliga The Andromeda Strain (1971) har en del likheter med denna vad gäller detaljrikedomen och att låta storyn leda filmen framåt istället för en massa action.




Filmen överraskar en del då det förväntades vara en i raden småtaffliga sci-fi filmer med svaga effekter och smått skrattretande historier. Ett par goda skratt var man därför beredd på, men redan tidigt visar sig filmen ha större ambitioner än så med den inledande sekvensen där Herbert Lom som Dr. Hassler spionerar på hög nivå. Helt klart Bond-inspirerat. En annan sak som det luktar Bond över är EUROSEC-direktören Jason Webb som är lite som en Bond-skurk. Patrick Wymark, som kändes igen från favoriten Where Eagles Dare (1968) från året innan, funkar bra i rollen. Lite skurkaktig vilket gör att man inte riktigt kan vara säker på vad hans verkliga agenda är.




Själva storyn har en hel del intressanta detaljer som gör att det hela känns trovärdigt, även om manuset kanske inte alltid är så tätt som det kunde varit. Ett par lite flummigare sekvenser kastas in på sina håll som inte hade behövts. Å andra sidan är de inte alltför långa och förstör inte direkt. Desto intressantare blir det att följa hela proceduren med försök till finansiering, förberedelserna och själva resan mot andra sidan av solen.




När filmen slutar är jag nöjd. Inte vad jag hade förväntat mig. För även om den inte är perfekt och en del effekter och annat är daterade, visar sig filmen vara före sin tid i mycket och får en att tänka och fundera. Den har liksom tagit det hela på allvar och gjort en upptäcktsresa för vuxna. Överlag en ganska fascinerande historia och filmen funkar bättre än väntat. Tempot och detaljrikedomen påminner alltså om Michael Crichton-historien The Andromeda Strain (1971) i regi av Robert Wise. Lite lägre tempo vilket kanske inte tilltalar alla, men i mitt tycke en något underskattad (och bortglömd?) film, vilket andra också verkar tycka.

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.3

52 Actors - George Kennedy

George Kennedy är en sån där karaktärsskådespelare som kunde spela vilken typ av roll som helst. Ok, kanske inte romantiska roller. Men vare sig det var hårdkokta huvudroller, komiska eller dramatiska biroller var han alltid bland det bästa med filmerna han medverkade i. Prov på en duktig karaktärsskådespelare som anpassade sig efter sina roller och kunde vara både tuff, rolig och mysfarbror.

Väljer ut de åtta filmerna som fått högre betyg än resten. Hade kanske kunnat komplettera med någon till film som fått lite lägre betyg, som t.ex. komedin The Naked Gun (1988) där han är helskön i en biroll.

Plats #8

Modern Romance (1981)


George Kennedy spelar sig själv i filmen som huvudpersonen, filmklipparen Robert (Albert Brooks) håller på att jobba på. Klart trevlig romantisk dramakomedi av och med Albert Brooks.



Plats #7

Mirage (1965)


I denna trevliga neo noir ses Kennedy som den mystiske Willard, ute efter en man (Gregory Peck) som lider av minnesförlust.



Plats #6

Cool Hand Luke (1967)


I sin Oscarsvinnande roll ses Kennedy som storväxte Dragline som är en av fångarna som "rebellen" Luke (Paul Newman) träffar på.



Plats #5

The Eiger Sanction (1975)


George Kennedy spelar vännen 'Big' Ben Bowman i denna trevliga bergsklättringsthriller av Clint Eastwood.



Plats #4

Lonely Are the Brave (1962)


I sin blott andra filmroll spelar han den elake vicesheriffen Gutierrez som är ute efter att jävlas med Jack (Kirk Douglas) i denna film om en gammal hederlig cowboy i ett modernt samhälle.



Plats #3

Thunderbolt and Lightfoot (1974)


George Kennedy är både elak och rolig i rollen som Leary i Clint Eastwoods lyckade film om bankrån och vänskap.



Plats #2

The Dirty Dozen (1967)


Härlig klassiker med en rad duktiga skådespelare. Kennedy är en av dem i rollen som major Max Armbruster som är vän till major John Reisman (Lee Marvin) som leder de tolv fördömda männen.



Plats #1

Charade (1963)


Härlig på Hitchcock-vis med flera bra och klassiska skådespelare. I rollen som Herman Scobie ses Kennedy som en av tre kriminella som pressar en änka som de tror har makens pengar de vill komma åt.

Totalt har 30 filmer setts med George Kennedy:

Lonely Are the Brave (1962)
Charade (1963)
Strait-Jacket (1964)
Hush...Hush, Sweet Charlotte (1964)
In Harm's Way (1965)
Mirage (1965)
Shenandoah (1965)
The Sons of Katie Elder (1965)
The Flight of the Phoenix (1965)
The Dirty Dozen (1967)
Cool Hand Luke (1967)
The Boston Strangler (1968)
...tick...tick...tick... (1970)
Airport (1970)
Zig Zag (1970)
Thunderbolt and Lightfoot (1974)
Airport 1975 (1974)
Earthquake (1974)
The Eiger Sanction (1975)
The 'Human' Factor (1975)
Airport '77 (1977)
Proof of the Man (1977)
Death on the Nile (1978)
Virus (1980)
Modern Romance (1981)
Just Before Dawn (1981)
The Delta Force (1986)
The Naked Gun (1988)
The Naked Gun 2½: The Smell of Fear (1991)
Naked Gun 33 1/3: The Final Insult (1994)

Totalt snittbetyg på samtliga 30 filmer (av 5.00) = 3.03