Journey to the Far Side of the Sun

Titel: Journey to the Far Side of the Sun / Doppelgänger
Genre: Drama/Sci-Fi
Land: Storbritannien
År: 1969
Regi: Robert Parrish
I rollerna: Roy Thinnes, Ian Hendry, Patrick Wymark, Lynn Loring

Handling: En tidigare okänd planet har precis upptäckts i exakt samma omloppsbana som jorden, fast på andra sidan solen. En bemannad expedition arrangeras för att utforska den nya planeten.

Omdöme: Historien skriven av Gerry & Sylvia Anderson går ut på att EUROSEC, europeiska motsvarigheten till NASA, upptäckt en ny planet på andra sidan solen. Planeten är på samma avstånd från solen som jorden och rör sig även exakt likadant, vilket gör att den inte upptäckts förrän nu, år 2069. Direktören för EUROSEC är britten Jason Webb (Patrick Wymark) som försöker ta itu med en läcka på EUROSEC i form av Dr. Hassler (Herbert Lom). Samtidigt är han desperat att få finansiering för rymduppdraget till andra sidan solen.




EUROSEC samarbetar med NASA men det är EUROSEC som leder expeditionen. De rekryterar USA:s toppastronaut Glenn Ross (Roy Thinnes) som ska leda tvåmannauppdraget tillsammans med brittiske astrofysikern Dr. John Kane (Ian Hendry). Förberedelserna är i full gång och de båda kommer ställas inför ett livsomvändande uppdrag när de ger sig upp i rymden.




Året efter klassiska 2001: A Space Odyssey (1968), en av de mest ikoniska sci-fi filmerna någonsin, kom denna mindre kända brittiska sci-fi. Nu ska man absolut inte jämföra med den eller förvänta sig något liknande, men visst har den fått en del inspiration från den. Under filmens inledning märker man att inspiration tagits från James Bond-filmerna som tagit världen med storm. Bond-filmen Moonraker (1979) har i sin tur sneglat på denna skulle jag vilja påstå. Dessutom känns det som trevliga The Andromeda Strain (1971) har en del likheter med denna vad gäller detaljrikedomen och att låta storyn leda filmen framåt istället för en massa action.




Filmen överraskar en del då det förväntades vara en i raden småtaffliga sci-fi filmer med svaga effekter och smått skrattretande historier. Ett par goda skratt var man därför beredd på, men redan tidigt visar sig filmen ha större ambitioner än så med den inledande sekvensen där Herbert Lom som Dr. Hassler spionerar på hög nivå. Helt klart Bond-inspirerat. En annan sak som det luktar Bond över är EUROSEC-direktören Jason Webb som är lite som en Bond-skurk. Patrick Wymark, som kändes igen från favoriten Where Eagles Dare (1968) från året innan, funkar bra i rollen. Lite skurkaktig vilket gör att man inte riktigt kan vara säker på vad hans verkliga agenda är.




Själva storyn har en hel del intressanta detaljer som gör att det hela känns trovärdigt, även om manuset kanske inte alltid är så tätt som det kunde varit. Ett par lite flummigare sekvenser kastas in på sina håll som inte hade behövts. Å andra sidan är de inte alltför långa och förstör inte direkt. Desto intressantare blir det att följa hela proceduren med försök till finansiering, förberedelserna och själva resan mot andra sidan av solen.




När filmen slutar är jag nöjd. Inte vad jag hade förväntat mig. För även om den inte är perfekt och en del effekter och annat är daterade, visar sig filmen vara före sin tid i mycket och får en att tänka och fundera. Den har liksom tagit det hela på allvar och gjort en upptäcktsresa för vuxna. Överlag en ganska fascinerande historia och filmen funkar bättre än väntat. Tempot och detaljrikedomen påminner alltså om Michael Crichton-historien The Andromeda Strain (1971) i regi av Robert Wise. Lite lägre tempo vilket kanske inte tilltalar alla, men i mitt tycke en något underskattad (och bortglömd?) film, vilket andra också verkar tycka.

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.3