Chilly Scenes of Winter

Titel: Chilly Scenes of Winter / Head Over Heels
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1979
Regi: Joan Micklin Silver
I rollerna: John Heard, Mary Beth Hurt, Peter Riegert, Gloria Grahame

Handling: Charles är en statstjänsteman i Salt Lake City som inleder en relation med Laura, som är separerad från sin man. När hon går tillbaka till honom blir Charles besatt av att vinna tillbaka Laura.

Omdöme: Charles (John Heard) bor i Utah där han jobbar statligt. Hans bäste vän är klädförsäljaren Sam (Peter Riegert) som nyligen fått sparken och flyttat in hos Charles. Han får ständigt höra om Charles stora kärlek Laura (Mary Beth Hurt) som Charles träffat på en annan avdelning på jobbet. Hon visar sig vara gift men separerad, vilket komplicerar deras förhållande med en gång.



Laura är i en fas i sitt liv där hon behöver känna efter vad hon egentligen vill och hitta sig själv. Men då hon träffar Charles blir hon nästan tvingad att inleda ett förhållande med honom. Charles är nämligen ganska så påstridig och ger inte Laura mycket tid att tänka eller hämta andan. Laura gillar att umgås med Charles, de har kul och trevligt ihop. Men hon har fortfarande en make som väntar på henne och en styvdotter hon älskar.



Charles kan minst sagt ses som en stalker då han blir smått besatt av Laura. Allt han gör kretsar kring henne. Han börjar till och med bygga en miniatyr, ett slags dockhus av huset hon lever i med sin make och styvdotter. Sam påtalar också att hans beteende inte är sunt eller helt friskt. Charles är nog också medveten om att han inte är riktigt frisk, men det hindrar honom inte från att gå efter Laura. Kärleken är blind brukar man säga och det spelar nog också en stor roll i det hela.



Det är en film som visar upp människor med diverse problem och fel, precis som det är i verkligheten. Vissa är sociala och trevliga utåt sett, men privat har de sina problem. Det kan vara konstiga funderingar, alkohol, osäkerhet eller bara inte veta vad man vill i livet. Allt detta konfronteras i filmen och det gör att vi får en rad lite udda karaktärer. De flesta är ändå lätta att gilla och menar för det mesta väl.



Något som slår mig relativt tidigt och sedan blir alltmer uppenbart filmen igenom är att John Heard stundtals påminner om William Hurt. Det roliga är ju att han spelar mot Mary Beth Hurt som var gift med William Hurt på den här tiden (mellan 1971-1982) och fick även sitt efternamn av honom. John Heard är dock mer som en fattigmansversion av William Hurt om man ska vara ärlig. Helt ok och funkar i rollen som Charles, men en bit upp till samma klass som William Hurt visade.



Filmen kan väl inte direkt påstås vara så där mysig som man hoppats på. Det är ett slaskigt och snöigt Utah och historien är lite melankolisk när Charles berättar om sina minnen av Laura. Vi får ta del av hur de träffades, deras relation och även nutiden då Charles fortsätter hoppas på att det är honom hon en gång för alla ska välja att leva sitt liv med. Förrän Charles fått ett definitivt svar kan han inte riktigt gå vidare med sitt liv.



Även om det i grund och botten är ett romantiskt drama så finns det även gott om humor, främst i form av de olika udda karaktärerna, inklusive Charles. Hans bäste vän Sam är t.ex. en skojare som de flesta kvinnorna faller för, åtminstone för stunden. Charles mor Clara (Gloria Grahame) har självmordstankar vilket gör att Charles ofta måste hjälpa sin styvfar Pete (Kenneth McMillan). Han i sin tur vill gå på discodanslektioner med Clara och försöker få Charles att hänga på. Allt som allt är det nog ändå de små och udda karaktärerna och sakerna som gör att det hela inte blir så deppigt som det annars kunde ha blivit.



Filmen släpptes intressant nog 1979 under titeln Head Over Heels och med ett rom-com slut, något regissören Joan Micklin Silver var emot. Filmen fick då ingen bra kritik och gick dåligt. Men 1982 släpptes filmen på nytt med sin ursprungliga titel Chilly Scenes of Winter (som även är titeln på boken den är baserad på) och återinförde slutet som regissören först ville ha. Filmen fick då bättre kritik, gick med vinst och har fått kultstatus bland sina fans.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.9

Man, Woman and Child

Titel: Man, Woman and Child / Kärleksbarnet
Genre: Drama
Land: USA
År: 1983
Regi: Dick Richards
I rollerna: Martin Sheen, Blythe Danner, Craig T. Nelson, David Hemmings

Handling: Universitetsläraren Robert lever lyckligt gift och har två barn. En dag får han reda på att den korta affär han hade med en fransk kvinna tio år tidigare resulterat i en son - och att sonen nu blivit föräldralös.

Omdöme: Det är inte särskilt konstigt att det kom en hel del filmer av det här slaget i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Detta eftersom de utmärkta Kramer vs. Kramer (1979) och Ordinary People (1980) visade vägen med att båda vann Oscarn för bästa film. I det här fallet bygger filmen dessutom på en bok av Erich Segal som tidigare skrev framgångsrika och flerfaldigt Oscarsnominerade Love Story (1970).



Robert Beckwith (Martin Sheen) är en universitetsprofessor i Los Angeles och lever med sin fru Sheila (Blythe Danner) och parets två döttrar. De är lyckliga och ses som det perfekta paret, inklusive av sig själva. Men ett telefonsamtal kommer sätta allt på prov. Robert får reda på att kvinnan han hade en affär med för tio år sedan när han besökte Frankrike under ett seminarium har dött. Och hon födde en son, Roberts son som nu är föräldralös.



Ett svårt dilemma uppstår och självklart blir det ingen lätt situation för Robert och Sheila. Han är tidigt öppen med hur det ligger till, ja nu efter tio år. Han lägger korten på bordet och det kommer givetvis som en chock för Sheila. Hon föreslår dock efter lite tänkande att pojken kommer och hälsar på dem över Thanksgiving.



Det är bara att konstatera att man vissa gånger är upplagd för den här sortens film, och i synnerhet från den här tiden. Sent 70-tal, tidigt 80-tal var nog guldåldern för ett drama av det här slaget. Både storfilmer och Oscarsvinnare som tidigare nämnts och de lite mindre kända som denna. Det spelar egentligen inte så stor roll då det är hela inramningen med hösten, den finstämda historien och de gedigna skådespelarna som gör att man inte har några problem med att fångas av den smågemytliga stämningen.



Skulle väl inte vilja påstå att filmen når de riktiga höjderna någon gång egentligen. Det är inte Oscarsklass på något skulle man kunna säga. Fast det betyder inte att det inte blir sevärt för det, för det är det. Det känns jordnära och som en bit av livet, i det här fallet Roberts och Sheilas äktenskap som står inför sin tuffaste period.



Martin Sheen, far till Charlie Sheen och Emilio Estevez, och Blythe Danner, mor till Gwyneth Paltrow, är trevliga att se. Precis som resten av filmen må det inte vara Oscarsnivå på deras prestationer, men det behövs inte heller. Deras karaktärer känns också mänskliga och gör vad de kan för att hålla ihop äktenskapet och familjen.



En klassisk film som "puttrar på" och även om den inte gör så värst mycket väsen av sig är den genomgående stabil. Och visst blir det lite känslosamt till slut. Man sitter och väntar på det klassiska Hollywood-slutet där allt ordnar sig och alla lever lyckligt. Även om det inte blir en renodlad snyfthistoria så viker den inte undan från filmens ton filmen igenom och det uppskattas.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.2

My Best Friend Is a Vampire

Titel: My Best Friend Is a Vampire / En kille på bettet
Genre: Komedi/Skräck
Land: USA
År: 1987
Regi: Jimmy Huston
I rollerna: Robert Sean Leonard, Cheryl Pollak, Evan Mirand, David Warner

Handling: En ung student som arbetar som varubud på ledig tid finner efter en het natt med en kund att han börjar förändras. Han har blivit biten av en vampyr och håller nu själv på att bli en. Som om tonåren inte var tillräckligt svåra ändå.

Omdöme: Jeremy (Robert Sean Leonard) är en vanlig tonåring som går i skolan och tjänar lite pengar med att jobba som varubud efter skolan. Han har tjejproblem i form av att ha drömmar om den något nördiga Darla Blake (Cheryl Pollak), trots att en snygging är intresserad av honom. Hans bäste vän Ralph (Evan Mirand) förstår inte riktigt problemet och tycker Jeremy ska ha sex med någon utan att tänka på känslor eller en framtid tillsammans.



Under en leverans träffar Jeremy en vacker äldre kvinna som vill att han återvänder vid midnatt då hon uppenbarligen vill ha honom. Jeremy tänker ta sin väns råd och gå till sängs med denna kvinna. Vad han inte kunnat ana är att hon är en vampyr som biter honom.



Jeremy är ovetandes om att han blivit en vampyr, men informeras snart av en mystisk främling som följt efter honom. Främlingen är Modoc (Rene Auberjonois), en gammal vampyr som visar Jeremy hur hans nya liv kommer se ut. Samtidigt är en professor (David Warner) och hans klumpiga hjälpreda Grimsdyke (Paul Willson) ute efter att döda vampyrer.



Det första som slår mig är att Robert Sean Leonard i huvudrollen ofta påminner om Jim Carrey i Dumb and Dumber (1994) med sitt lite korkade utseende. Dessutom spelade kul nog samme Jim Carrey i vampyrkomedin Once Bitten (1985) ett par år tidigare. Den var inte någon höjdare. Denna är snäppet bättre får man säga, även om den kanske inte går till historien som den bästa skräckkomedin man sett.



En skräckkomedi som har en del roliga scener och situationer som uppstår när Jeremy inser att han är vampyr vilket han försöker göra till något positivt. Robert Sean Leonard funkar i huvudrollen och är annars kanske mest känd för att ha varit med i Dead Poets Society (1989) ett par år senare. Allt som allt en ungdomsfilm och skräckkomedi som inte gör bort sig och går att spendera en stund med.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.0

Honkytonk Man

Titel: Honkytonk Man
Genre: Drama/Musik
Land: USA
År: 1982
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Clint Eastwood, Kyle Eastwood, John McIntire, Alexa Kenin

Handling: En musiker tar med sig sin systerson på en resa genom USA till en musikstudio.

Omdöme: Whit (Kyle Eastwood) är en pojke som lever med sin bondfamilj under den stora depressionen och framtiden är dyster. De funderar på att packa ihop och ta sig ut till Kalifornien för att pröva lyckan där. En dag dyker Whits morbror Red Stovall (Clint Eastwood) upp. Han är en musiker på väg till Nashville för att uppträda och försöka få sitt stora genombrott.



Eftersom Red är sjuk och har problem med alkoholen, behöver han någon som tar hand om honom och hjälper honom att köra. Hoss, som han kallar Whit, väljs ut för detta och även om föräldrarna är emot det inser hans mamma tillika Reds syster att det nog är bäst att han följer med och håller ett öga på sin morbror. Med på resan har de även farfar (John McIntire) som vill återvända till sina hemtrakter i Tennessee.



En slags roadmovie där Red plockar fram gitarren och sina låttexter som han uppträder med på diverse hak på väg mot Nashville. Pengar behövs nämligen och Red passar även på att leta upp en man som är skyldig honom pengar, något som utsätter Red och Hoss för oväntad fara. Hoss kommer lära sig ett och annat om livet och samtidigt bli en man. Red, ja han försöker bli en musiklegend på denna resa.



En sak som per automatik talar emot denna film för egen del är att det utspelar sig under depressionen. Har allmänt lite svårt för den eran då det oftast är... deppigt. Men Clint Eastwood tillsammans med sonen Kyle Eastwood kändes ändå som något som kunde bli trevligt och mysigt. Dessutom är en Clint Eastwood-film nästan alltid värd en titt.



Något som överraskar och inte riktigt förväntades, trots eran det utspelar sig i, är att filmen visar sig vara mörk och inte särskilt munter. Lite humor kanske man får på sina håll, men filmen blir ett ganska tungt drama ju längre in man kommer. Givetvis skapas en del känslor då man vill att Red ska lyckas med tanke på att hans hälsa försämras. Man vet inte riktigt hur illa det är då man vet ungefär lika lite som Hoss.



Red skriver låtar och sjunger, vilket innebär att Clint Eastwood sjunger. Nu gör han inte bort sig men det är tydligt att Red borde fortsätta skriva sina låttexter och låta någon annan sjunga. Detta blir inte minst tydligt i studion då Smoky (Marty Robbins) tar över och sjunger klart låten "Honkytonk Man". Kul nog sjöng just Marty Robbins låten som senare kom att hamna på topp 10 på spellistorna i USA och Kanada.



Filmen som sådan är inte dålig men blir främst kul att se för far och son Eastwood som spelar tillsammans. Det blir dock inte lika lyckat som när far och dotter Ryan O'Neal och Tatum O'Neal spelade mot varandra i Paper Moon (1973). Hade nog trots allt hoppats på något lite mer i den stilen. Att det hade varit lite lättsammare och roligare istället för deprimerande och dystert som det till stor del blir här.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.6

Domestic Disturbance

Titel: Domestic Disturbance
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 2001
Regi: Harold Becker
I rollerna: John Travolta, Vince Vaughn, Teri Polo, Steve Buscemi

Handling: Frank Morrison önskar allt gott till sin 12-årige son Danny. Men sedan Frank skilt sig från sin hustru Susan har Danny gjort uppror och ofta avslöjats med att ljuga. Men Danny skulle aldrig ljuga för sin far. När Susan träffar en ny man, den framgångsrike Rick Barnes, måste Frank därför tro på de hemska saker Danny anklagar sin nye styvfar för.

Omdöme: Frank Morrison (John Travolta) bygger båtar i en kuststad i Maryland. Hans ex-fru Susan (Teri Polo) har träffat en ny man i Rick Barnes (Vince Vaughn) som hon är i färd att gifta sig med. Franks och Susans 12-årige son Danny (Matt O'Leary) har svårt att acceptera att han har en ny styvfar, speciellt som han är nära sin far Frank.



På bröllopet dyker en suspekt man vid namn Ray Coleman (Steve Buscemi) upp. Det visar sig att han känner Rick sedan tidigare innan Rick flyttade till Maryland. Frank märker att något inte står rätt till då de bådas historier om hur de känner varandra inte stämmer och då Rick uppträder konstigt när han får syn på Ray. När Franks son senare anklagar Rick med allvarliga anklagelser, är det bara Frank som tror på sin son. Eller åtminstone till den grad att han tänker göra allt han kan för att skydda sin son ifall han svävar i livsfara.



Även om filmen är från 2001 känns den i mångt och mycket som en 90-tals thriller. Den har liksom ingredienserna och känslan av en gammal hederlig 90-tals thriller. Det är helt klart något mysigt med det hela, åtminstone under filmens inledande halvtimme. Det är då filmen funkar som bäst.



Man kan säga att filmen börjar tappa när Steve Buscemi försvinner från handlingen. Främst för att dynamiken och spänningen försvinner en del då luften liksom sakta pyser ut från ballongen. Filmen ändrar väl inte direkt karaktär efter den första halvtimmen, men spänningsmomentet förändras och handlar snarare om 12-årige Dannys att ljuga eller icke ljuga.



Det man kan ta med sig från filmen är första halvtimmen som ger en ungefär vad man är ute efter med en sån här thriller. Får väl sägas att filmen överlag funkar när man vill se en sån här film utan några förväntningar på den. Man blir bara besviken på att den blir alltför generisk och alltså tappar ju längre in man kommer, inklusive lite skrikig musik ju mer det hettar till.



Något som säkerligen påverkat helheten är att filmen klipptes ner hela 23 minuter för att kunna få en s.k. PG-13 åldersgräns på filmen. Detta gjorde att man tvingades ta bort en hel del våld och svordomar, vilket även gjorde att en del av handlingen försvann från den knappt 90 minuter långa slutprodukten. Osäkert om filmen hade blivit så mycket bättre då den tappar alltmer under filmens senare delar. Men det hade utan tvekan varit intressant att se en lite mörkare version som den uppenbarligen var tänkt från början.



Vince Vaughn och Steve Buscemi är annars det bästa med filmen och kan tänka mig att de hade varit elakare i den ursprungliga versionen innan filmbolaget och censuren var framme med saxen. Detta kom även att bli regissören Harold Beckers sista långfilm vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur filmen behandlades utan hans kontroll. Han hade annars tidigare gjort ett par stabila kriminalare/thrillers som bl.a. The Onion Field (1979), Sea of Love (1989) och Malice (1993).

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 5.6

The Boost

Titel: The Boost / Farliga ambitioner
Genre: Drama
Land: USA
År: 1988
Regi: Harold Becker
I rollerna: James Woods, Sean Young, Steven Hill, John Kapelos

Handling: Efter att ha arbetat hårt men utan framgång en längre tid, får säljaren Lenny Brown sitt livs chans. En fastighetsmäklare på västkusten behöver en duktig andelssäljare till sina projekt i Los Angeles. Lenny får jobbet. Hans hustru Linda är överlycklig. I Los Angeles börjar ett nytt liv för dem. De är unga, förälskade och snart rika. Folk står i kö för att investera i Lennys projekt. Och alla vill vara den nye "guldgossens" vän. Tills den dag då regeringen meddelar att den skattemässiga fördelen med fastighetsinvesteringar är i farozonen...

Omdöme: Vad vi har här är en uppgång och fall-historia som följer den ambitiöse Lenny Brown (James Woods). Han jobbar hårt för att få sin chans i New York och upptäcks av Max Sherman (Steven Hill) som ser elden inom Lenny och potentialen att han kan bli en duktig säljare. Lenny och hans fru Linda (Sean Young) hoppar på möjligheten att flytta tvärs över landet till västkusten och Los Angeles. Möjligheterna där är oändliga när Lenny börjar jobba åt Max inom fastighetsbranschen.



Lenny tjänar snabbt gott om pengar och livet leker. Linda behöver inte jobba och kan dansa balett på dagtid. Paret planerar att skaffa barn nu när de har det gott ställt. Men över en natt förändras förutsättningarna när nya skatteregler gör att verksamheten de bedriver inte är lika attraktiv för de som vill investera.



En bedrövad och frustrerad Lenny vänder sig till sin relativt nye vän Joel (John Kapelos) som blivit rik på biltvättar. Det är Joel som introducerar Lenny för "den vita damen" - kokain. Det ska ge Lenny den boost han så väl behöver för att komma på fötter igen och se möjligheterna istället för att deppa. Snart har Lenny och Linda ett kokainberoende som riskerar att spåra ur, och deras liv på köpet.



Det är verkligen en historia och värld med två sidor. Det glada 80-talet, det fina vädret i Los Angeles, swimmingpools, lyxbilar, eleganta kläder. Lenny och Linda har allt man kan önska sig och lever livet i 80-talets glansdagar. Men en uppgång och fall-historia behöver berätta motsatt sida också och den är inte lika trevlig att ta del av när kokainberoendet blir allt värre, inte minst för Lenny.



Får säga att det är ganska mysigt och trevligt med uppgång-delen av historien. Eftersom filmen vill visa effekterna av droganvändningen gör den ett bra jobb med att måla upp en dyster och blek bild av beroendet. Effektivt, men inte särskilt muntert att titta på. Borde kunnat skapa lite annorlunda typ av känslor och inte bara göra det motbjudande som det blir nu. Man vill ändå känna lite hopp när allt är sagt och gjort, något filmen inte unnar tittaren. Dessutom med lite sviktande regi av Harold Becker som inte får ut det bästa av James Woods och Sean Young, även om de är duktiga.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.0

The Swinging Cheerleaders

Titel: The Swinging Cheerleaders
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 1974
Regi: Jack Hill
I rollerna: Jo Johnston, Cheryl Smith, Ron Hajak, Colleen Camp

Handling: En journalist från en collegetidning ska skriva om hur cheerleading nedlåter kvinnor. För att få en blick inifrån infiltrerar hon en grupp cheerleaders.

Omdöme: 70-talsfilmer kan många gånger kännas lite sunkiga, fast beroende på hur man ser på saken kan det också ha sin charm. Speciellt som filmerna ofta skiljer sig från vad man vågar visa i dagens filmer. På gott och ont kan man säga då det säkerligen inte uppskattas av alla. Visst kan det vara föråldrat i många avseenden. Å andra sidan vet man inte riktigt vad man kommer få och på så vis blir man nästan alltid överraskad och underhållen.



Kate Cory (Jo Johnston) bestämmer sig för att skriva en artikel om cheerleading. Hon infiltrerar sig hos ett par cheerleaders som hejar fram skollaget i amerikansk fotboll. Hennes radikale pojkvän Ron (Ian Sander) är inte så pigg på det hela då han avskyr amerikansk fotboll, cheerleaders och allt vad det står för. Även det faktum att Kate kommer bo på studenthem tillsammans med cheerleader-tjejerna.



Kate har snart lagets quarterback Buck (Ron Hajak) efter sig då han fått upp ögonen för den nya attraktiva cheerleadern, trots att han är ihop med cheerleader-ledaren Mary Ann (Colleen Camp). Vad som skulle bli en artikel om hur nedlåtande cheerleading är visar sig snart bli något annat. Kate märker nämligen att hon haft förutfattade meningar om ämnet och dessutom upptäcker hon en potentiell konspiration.



Svårt att inte bli lite charmad och överraskad av filmen som dels inte är så sunkig som förväntat, dels känns seriösare än att vara en korkad komedi som det verkade kunna vara. Även kul att handlingen får en vändning och inte blir så enkelspårig som den kunde bli.



Skådespeleriet kan man inte räkna med ska vara i närheten av några Oscarsprestationer. För det mesta är det svagare, även om ett par prestationer är helt ok. Jo Johnston i huvudrollen som Kate funkar t.ex. Lite överraskande att i efterhand se att detta var hennes enda filmroll. Ian Sander som spelar hennes pojkvän Ron påminner utseendemässigt lite om en blandning mellan James Spader och Christopher Walken. Han är också passande småäcklig.



På det stora hela är det underhållande och småroligt men alltså tillräckligt seriöst och inte en renodlad komedi som ska inbringa skratt hela tiden. Däremot har den en 5-minuters svacka mot slutet då det blir pajasmusik och rallarslagsmål som drar ner upplevelsen en del. Som tur är stannar det vid det. Sett till hela filmen funkar den och är definitivt inget man skulle se idag.

2 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.1