Domestic Disturbance

Titel: Domestic Disturbance
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 2001
Regi: Harold Becker
I rollerna: John Travolta, Vince Vaughn, Teri Polo, Steve Buscemi

Handling: Frank Morrison önskar allt gott till sin 12-årige son Danny. Men sedan Frank skilt sig från sin hustru Susan har Danny gjort uppror och ofta avslöjats med att ljuga. Men Danny skulle aldrig ljuga för sin far. När Susan träffar en ny man, den framgångsrike Rick Barnes, måste Frank därför tro på de hemska saker Danny anklagar sin nye styvfar för.

Omdöme: Frank Morrison (John Travolta) bygger båtar i en kuststad i Maryland. Hans ex-fru Susan (Teri Polo) har träffat en ny man i Rick Barnes (Vince Vaughn) som hon är i färd att gifta sig med. Franks och Susans 12-årige son Danny (Matt O'Leary) har svårt att acceptera att han har en ny styvfar, speciellt som han är nära sin far Frank.



På bröllopet dyker en suspekt man vid namn Ray Coleman (Steve Buscemi) upp. Det visar sig att han känner Rick sedan tidigare innan Rick flyttade till Maryland. Frank märker att något inte står rätt till då de bådas historier om hur de känner varandra inte stämmer och då Rick uppträder konstigt när han får syn på Ray. När Franks son senare anklagar Rick med allvarliga anklagelser, är det bara Frank som tror på sin son. Eller åtminstone till den grad att han tänker göra allt han kan för att skydda sin son ifall han svävar i livsfara.



Även om filmen är från 2001 känns den i mångt och mycket som en 90-tals thriller. Den har liksom ingredienserna och känslan av en gammal hederlig 90-tals thriller. Det är helt klart något mysigt med det hela, åtminstone under filmens inledande halvtimme. Det är då filmen funkar som bäst.



Man kan säga att filmen börjar tappa när Steve Buscemi försvinner från handlingen. Främst för att dynamiken och spänningen försvinner en del då luften liksom sakta pyser ut från ballongen. Filmen ändrar väl inte direkt karaktär efter den första halvtimmen, men spänningsmomentet förändras och handlar snarare om 12-årige Dannys att ljuga eller icke ljuga.



Det man kan ta med sig från filmen är första halvtimmen som ger en ungefär vad man är ute efter med en sån här thriller. Får väl sägas att filmen överlag funkar när man vill se en sån här film utan några förväntningar på den. Man blir bara besviken på att den blir alltför generisk och alltså tappar ju längre in man kommer, inklusive lite skrikig musik ju mer det hettar till.



Något som säkerligen påverkat helheten är att filmen klipptes ner hela 23 minuter för att kunna få en s.k. PG-13 åldersgräns på filmen. Detta gjorde att man tvingades ta bort en hel del våld och svordomar, vilket även gjorde att en del av handlingen försvann från den knappt 90 minuter långa slutprodukten. Osäkert om filmen hade blivit så mycket bättre då den tappar alltmer under filmens senare delar. Men det hade utan tvekan varit intressant att se en lite mörkare version som den uppenbarligen var tänkt från början.



Vince Vaughn och Steve Buscemi är annars det bästa med filmen och kan tänka mig att de hade varit elakare i den ursprungliga versionen innan filmbolaget och censuren var framme med saxen. Detta kom även att bli regissören Harold Beckers sista långfilm vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur filmen behandlades utan hans kontroll. Han hade annars tidigare gjort ett par stabila kriminalare/thrillers som bl.a. The Onion Field (1979), Sea of Love (1989) och Malice (1993).

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 5.6