I'll Do Anything

Titel: I'll Do Anything / Inget att förlora
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 1994
Regi: James L. Brooks
I rollerna: Nick Nolte, Whittni Wright, Albert Brooks, Joely Richardson

Handling: Matt Hobbs är en talangfull, men arbetslös skådespelare. Hans ex-fru Beth lämnar en dag deras sexåriga dotter Jeannie att bo hos Matt, trots att han egentligen inte har råd med en mun till att mätta.

Omdöme: Under början av 80-talet var Matt Hobbs (Nick Nolte) en lovande skådespelare som var nominerad till en Emmy. 14 år senare är han skild, har en sexårig dotter han inte träffat på två år och bor ensam ute i Los Angeles.



Matt hoppas fortfarande på att få en chans, en genombrottsroll i något. Han tar kontakt med Cathy (Joely Richardson) som han en gång i tiden träffade under en skådespelarklass. Hon jobbar med att läsa manus på ett filmbolag och fixar en audition med producenten Burke (Albert Brooks).



Samtidigt som Matt ser en möjlighet att få en roll, agerar han chaufför åt Burke. Matt börjar även träffa Cathy privat som försöker få honom att få huvudrollen i en film som ligger henne varmt om hjärtat och som hon äntligen ska få producerad.



Mitt i allt ska Matts dotter Jeannie (Whittni Wright) komma och bo hos honom. En dotter som blivit något bortskämd av mamman. Hur ska Matt klara av att ta hand om Jeannie som är van vid att få som hon vill och på det kanske starta en relation med Cathy och få igång sin skådespelarkarriär?



Det är intressant läsning i efterhand när det framkommer att filmen var tänkt som en musikal med flera musikalnummer filmen igenom. Men då testvisningarna var negativa gällande musikalbiten fick filmens regissör, manusförfattare och producent James L. Brooks tänka om. Hans två föregående filmer var trots allt de hyllade Terms of Endearment (1983) med elva Oscarsnomineringar och Broadcast News (1987) med sju nomineringar. Musikalscenerna togs bort, ett par nya scener filmades, filmen klipptes om och resultatet blir en komedi som ändå funkar.



Någon Oscarsklass kanske det inte är över filmen som saknar lite djup och det känslosamma som krävs för att spela på de rätta strängarna. Trots det får sägas att filmen inte gör bort sig om man inte har några förväntningar på den. Smårolig med en del lyckade scener, även om man så här i efterhand kan förstå varför den saknar udden med tanke på att den alltså fick göras om från hur den ursprungligen var tänkt. Fast tack och lov för det då den som musikal förmodligen hade varit en pina.



Nick Nolte är alltid stabil och det är kul hur han som Matt försöker få en chans som skådespelare. Whittni Wright gjorde inte mycket mer än det här, men hon är bättre än många andra barnskådespelare man sett genom åren. Faktiskt så pass att hon är den som får en att skratta mest som bortskämd och skrikig unge, vilket lätt hade kunnat bli jobbigt. Sen är det kul att se (och höra) Julie Kavner i rollen som Nan som främst är känd för rösten till Marge Simpson i "Simpsons" som James L. Brooks skapade.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.5

52 Actors - Orson Welles

Orson Welles är kanske mest känd som regissör, men frågan är om jag personligen inte uppskattar honom lite mer som skådespelare. Han visade nämligen prov på gott om talang som skådespelare med flera minnesvärda prestationer.

Fem riktiga klassiker har valts ut för listan. Bland dessa fem har han även regisserat tre av filmerna. De två övriga med regi av klassiska regissörer. Tre jämnbra filmer bland topp tre som är svåra att rangordna.

Plats #5

Citizen Kane (1941)


Orson Welles har inte bara regisserat denna ytterst hyllade klassiker, han spelar även huvudpersonen Charles Foster Kane på ett övertygande vis.



Plats #4

A Man for All Seasons (1966)


Klassiskt kostymdrama av Fred Zinnemann belönat med sex Oscars. Genomgående välspelat där storväxte Welles är med på ett hörn som kardinal Wolsey.



Plats #3

The Lady from Shanghai (1947)


Orson Welles spelar Michael O'Hara i denna klart trevliga film-noir som han även regisserat och ser Welles dåtida fru Rita Hayworth som klassisk femme fatale.



Plats #2

Touch of Evil (1958)


Inte bara en klart bra film av Orson Welles, han gör även en minnesvärd prestation i rollen som den korrupte poliskaptenen Hank Quinlan.



Plats #1

The Third Man (1949)


Carol Reeds klassiker vore inte vad den är utan Orson Welles som skönt spelar den mystiske Harry Lime.

Totalt har 13 filmer setts med Orson Welles:

Citizen Kane (1941)
The Magnificent Ambersons (1942)
The Stranger (1946)
The Lady from Shanghai (1947)
The Third Man (1949)
Mr. Arkadin (1955)
Touch of Evil (1958)
Compulsion (1959)
Le procès / The Trial (1962)
A Man for All Seasons (1966)
The Kremlin Letter (1970)
Catch-22 (1970)
F for Fake (1973)

Totalt snittbetyg på samtliga 13 filmer (av 5.00) = 2.92

The Dam Busters

Titel: The Dam Busters / De flögo österut
Genre: Drama/Krig
Land: Storbritannien
År: 1955
Regi: Michael Anderson
I rollerna: Richard Todd, Michael Redgrave, Basil Sydney, Robert Shaw

Handling: Den sanna historien om hur engelsmännen utvecklade och släppte en ny typ av bomb för att förstöra tre stora tyska dammar under andra världskriget.

Omdöme: Mitt under andra världskriget arbetar flygingenjören Barnes Wallis (Michael Redgrave) frenetiskt på en ny idé han fått. Tanken är att ta fram ett sätt att attackera och spränga ett par strategiskt viktiga dammar i tyska Ruhrområdet. På så vis hoppas britterna kunna slå ut stora delar av tyskarnas industri och därmed tillverkning. Wallis får grönt ljus att utveckla den studsande bomben.



Under tiden som Wallis utför sina tester och finslipar planen, skapas en ny skvadron som ska flyga och genomföra uppdraget. Ledare blir överstelöjtnant Guy Gibson (Richard Todd) som ska handplocka duktiga piloter som ska kunna flyga på extremt låg höjd och träna för det farliga och topphemliga uppdraget.



Filmen är känd som filmen som inspirerade George Lucas i flera avseenden när han skapade flygattack-scenerna i Star Wars (1977). Likheterna är kanske inte så stora, men visst har inspiration tagits härifrån. Lucas plockade även in Gilbert Taylor som filmens fotograf (han agerade som fotograf för specialeffekterna på denna film).



Personligen uppskattas planeringen, testerna och förberedelserna som man ägnar första halvan åt. Det är intressant att se hur Barnes Wallis kämpar för att få topparna att lyssna på honom och sedan febrilt jobba på att utveckla det hela. Det krävs nämligen en hel del testande och finslipning för att det ska kunna funka, åtminstone i teorin. Sedan ska det hela sättas i verket innan uppdraget är ett faktum.



Under filmens andra halva är det piloternas tur att ta över. De introduceras förvisso redan tidigare, men nu följer man dem under de sista förberedelserna, sista briefingen innan de ska ge sig ut. Och sedan väntar uppdraget. Det hela stannar liksom upp en aning istället för att ge det hela en extra push. Inte direkt ett antiklimax men helt klart så att det byggts upp för något som sedan inte ger full effekt.



Filmen har länge funnits på radarn så det var kul att äntligen se den. Lever väl inte direkt upp till förhoppningarna. Samtidigt visar den sig vara lite annorlunda än väntat med den långa uppbyggnaden. Intressant nog är alltså själva uppbyggnaden med testandet och allt runt omkring biten som funkar bäst. Vad man satt och väntade på och som på förhand borde blivit bäst när man kommer till sista tredjedelen, visar sig istället bli för utdraget och utan så mycket nerv.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4

Causeway

Titel: Causeway
Genre: Drama
Land: USA
År: 2022
Regi: Lila Neugebauer
I rollerna: Jennifer Lawrence, Brian Tyree Henry, Linda Emond, Danny Wolohan

Handling: Med en hjärnskada från kriget i Afghanistan kämpar Lynsey med att komma tillbaka till ett normalt liv hemma i New Orleans.

Omdöme: Lynsey (Jennifer Lawrence) har återvänt hem efter att ha drabbats av en hjärnskada under sin tjänstgöring i Afghanistan. Hon behöver gå igenom rehabilitering, ta diverse läkemedel och vara i kontakt med läkare för att försöka komma tillbaka till ett normalt liv. Hon är allt annat än glad över att vara tillbaka hemma i New Orleans. Inte så mycket staden men att vara tillbaka i hemmet med sin mamma. Ett hem hon har dåliga minnen av.



Vägen tillbaka får tas i lugn takt, ett steg i taget. När hon är någorlunda redo börjar hon jobba med att rengöra swimmingpooler. En dag kommer hon även i kontakt med James (Brian Tyree Henry) då hon behöver fixa bilen. Det blir starten på en vänskap som båda behöver.



Lynsey och James är två ensamma själar vars hjärtan och kroppar behöver läka. De har båda en jobbig tid bakom sig och försöker komma tillbaka på fötter. Det blir ett tillfälle för dem att spendera fritiden tillsammans och finnas där för varandra. Att bearbeta sina inre demoner som plågar dem.



På ytan kan det verka vara en dyster och alltför tung film. Men vänskapen och hela inramningen ger en desto trevligare filmtitt. Mycket är tack vare en lågmäld stämning som skapas med hjälp av musiken, historien som känns realistisk och med två bra prestationer av Jennifer Lawrence och Brian Tyree Henry.



Jennifer Lawrence passar bra i den här typen av mer nedtonade roller och filmer, likt den hon först Oscarsnominerades för i form av Winter's Bone (2010). När hon får spela en seriösare karaktär med diverse problem. Likväl funkar Brian Tyree Henry klart bra vid hennes sida och inger trygghet. Skulle nästan kunna liknas lite vid en ung Yaphet Kotto.



En film som liksom puttrar på rakt igenom i ett lagom sävligt tempo. Det är något smått behagligt över filmen utan att verkligen blixtra till eller för den delen bli riktigt gripande. Ett stabilt drama om två individer som behöver varandra. Sen är frågan vart det ska leda och om de båda kan gå vidare med sina liv. Inget spektakulärt men den småtrevliga stämningen gör det sevärt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.5

Sick of Myself

Titel: Syk pike / Sick of Myself
Genre: Komedi/Drama
Land: Norge/Sverige
År: 2022
Regi: Kristoffer Borgli
I rollerna: Kristine Kujath Thorp, Eirik Sæther, Fanny Vaager, Sarah Francesca Brænne

Handling: Allt mer i skuggan av hennes pojkväns senaste berömmelse som en samtida konstnär som skapar skulpturer av stulna möbler, kläcker Signe en ond plan för att återta hennes rättmätigt förtjänta uppmärksamhet bland Oslos kulturelit.

Omdöme: Denna norska film av Kristoffer Borgli inleder på ett sätt som får en att tänka lite på Joachim Triers Oscarsnominerade Verdens verste menneske / The Worst Person in the World (2021). Frågan är om inte huvudpersonen i denna film är en sämre person än i nämnda film...



Signe (Kristine Kujath Thorp) är ihop med pojkvännen Thomas (Eirik Sæther) och hjälper honom med att stjäla diverse möbler, gärna stolar och fåtöljer som Thomas sedan använder i sin konst. Han har blivit lite av en kulturkändis och Signe känner att hon vill ha en förändring. Hon kräver uppmärksamhet och får en idé. Hon ska göra sig själv sjuk...



Varken tjuven Thomas eller psyksjuka Signe är någon trevlig person. De har verkligen hittat varandra och kan sägas förtjänar varandra. Hur de båda kan ha vänner är en gåta. De är båda extremt egocentriska, ja rent av narcissistiska. I Signes fall har hon dessutom en förkärlek till att ljuga. Hon ljuger om allt, hela tiden.



När Signe först blir sjuk hamnar filmen i en ny fas. Det blir lite av en skräckfilmseffekt när man får se Signe då makeupen håller riktigt bra klass. Man är då osäker på vart det hela är på väg. Och vad är egentligen Signes tanke med det hela? Det visar sig att hon är en direkt störd individ som gör allt för att få blickarna på sig. Hon kräver helt enkelt uppmärksamhet, kosta vad det kosta vill.



Det blir svårt att sympatisera med någon i filmen, i synnerhet de två huvudpersonerna. Så även om filmen på ett oftast slående vis är samhällskritisk mot hur fixerade folk är på att få uppmärksamhet och gör allt för det, blir det lite svårt att känna sig engagerad i deras öden. Signe är ett extremfall och det blir mer av en svart komedi av det hela med tanke på hur sjuk i huvudet hon är.



Det blir lite blandade känslor med filmen. Den når inte fram fullt ut men är tillräckligt udda vilket gör att man vill se vad det ska leda till. En sak är säker och det är att Signe är villig att riskera sin hälsa och ljuga värre än någon annan för att få sin stund i rampljuset. Det är det hon lever för, annars känner hon att det inte är värt att fortsätta leva.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.3

Wunderschön

Titel: Wunderschön
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: Tyskland
År: 2022
Regi: Karoline Herfurth
I rollerna: Karoline Herfurth, Emilia Schüle, Martina Gedeck, Nora Tschirner

Handling: Fem kvinnor i olika åldrar konfronteras med sin självbild och sina och andras krav.

Omdöme: Vi följer Sonja (Karoline Herfurth) som kämpar med sig själv (och sin kropp) efter att ha fött sitt andra barn. Julie (Emilia Schüle) vars modellkarriär tvingar henne att pressa sig själv och sin kropp till det yttersta. Frauke (Martina Gedeck) som blivit olycklig på äldre dar och vill börja dansa tango. Vicky (Nora Tschirner) som är lärarinna och har en tendens att plåga sina elever med sin skeva mansbild. Och så har vi överviktiga eleven Leyla (Dilara Aylin Ziem) som försöker göra det som gör henne lycklig istället för vad andra, inte minst hennes mamma tycker och vill.



Sonja är en stolt tvåbarnsmor, men hon behöver en förändring och känner sig redo att återgå till arbetslivet. Hennes make Milan (Friedrich Mücke) har dock nyligen fått en befordran på sitt jobb och kan inte vara hemma med barnen. Julie får en ny vän i unga grannflickan Toni (Luna Arwen Krüger) som ger henne ett lite annat perspektiv på livet. Frauke försöker komma närmare maken Wolfi (Joachim Król) och sätta spets på deras vardag. Vicky inleder en relation med nya läraren Franz (Maximilian Brückner) men hon vill inte binda sig. Leyla vill börja spela baseball och är förtjust i en kille som spelar baseball i killaget.



En film med regi av Karoline Herfurth som även spelar en av huvudrollerna som Sonja. Inte den första filmen som regissör av denna tyska skådespelerska som bl.a. spelat i filmer som Perfume: The Story of a Murderer (2006), The Reader (2008) och Passion (2012). Det märks att hon har potential bakom kameran och är nog bättre som regissör än skådespelare om man ska välja.



Filmen inleder relativt lättsamt när vi träffar de olika karaktärerna och sakta börjar lära känna dem. Det tar runt första tredjedelen av filmen att verkligen komma igång. För inledningsvis känns det som en ganska ytlig film som försöker vara en komedi mer än något annat. Denna uppfattning förändras till något djupare och bättre ju längre in man kommer.



Tycker det är bra att filmen inte fortsätter som den inleder och bara blir en lättglömd rom-com. Här finns nämligen gott om budskap och synar samhällets krav och ideal som tär på folks självbild. Det är en ständig press och hets som gör att folk har svårt att vara lyckliga och tänka på sitt och andras välmående.



Det blir en mänsklig och aktuell film som utan tvekan växer när den hittar kärnan i historien. Den får även till kopplingarna mellan de olika individerna på ett bra sätt. En väl ihopsatt film som trevligt nog växer till något klart sevärt. Den lyckas även skapa känslor och få en att bry sig om flera karaktärer, även om man kanske inte alltid håller med dem alla gånger. Men i de flesta fallen kommer de till insikt med vad som gör dem lyckliga även om de alla går igenom sina motgångar.



Avslutningsvis lite kort om musiken då den är en viktig ingrediens som ger filmen den rätta stämningen. Både låtarna i soundtracket och filmmusiken av Annette Fochs är klart bra och passande. Bra låtval helt enkelt och de fina tonerna som hörs får det mesta att falla på plats.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.1