lördag 19 november 2022

Vortex



Titel: Vortex
Genre: Drama
Land: Frankrike/Belgien/Monaco
År: 2021
Regi: Gaspar Noé
I rollerna: Dario Argento, Françoise Lebrun, Alex Lutz

Handling: Ett äldre par kämpar på genom alltmer kringskurna och svåra vardagar i en Parislägenhet till brädden fylld av böcker och prylar - minnen från ett långt och aktivt liv. Elle är en pensionerad psykiatriker som efter en karriär spenderad med att lappa ihop andras sinnen med fasa märker hur hennes eget börjar fragmenteras. Lui kämpar på med sitt bokprojekt om filmberättandets drömska kvalitéer och vill eller kan inte riktigt inse hur illa det är ställt med frun. En svår situation utan någon enkel lösning.

Omdöme: Lui (Dario Argento) och Elle (Françoise Lebrun) är ett äldre par som bor i en Parislägenhet och försöker manövrera sig igenom livet på äldre dar. Lui är en pensionerad filmmakare och skriver på en bok om film och drömmar. Han har också haft hjärtproblem. Elle är en pensionerad psykiatriker vars mentala hälsa drastiskt försämras. De tar båda mediciner, men frågan är om det hjälper så värst mycket, i synnerhet mot Elles demens.



Gaspar Noé har intressant nog plockat in självaste Dario Argento i en av de två huvudrollerna vilket både överraskar och visar sig funka. Han får i princip spela sig själv vilket nog var ett medvetet val. När Argento erbjöds rollen lär hans enda krav ha varit att hans karaktär ska ha en älskarinna vid sidan. Faktiskt en intressant detalj som liksom bryter mönstret en del med att följa det gamla paret.



I grunden och på ytan är det inte svårt att tänka på Michael Hanekes Oscarsvinnande Amour (2012). Den filmen gick dock inte hem hos mig. Nu är denna likt den ingen munter historia eller något man har trevligt med under filmens 140 minuter. Men Gaspar Noé har trots allt lyckats med något och det är att det hela blir lite smått fascinerande att följa, trots att man mest följer två pensionärers vardag.



Vi får en semi-dokumentär diskbänksrealism i och runt en Parislägenhet där det hela är uppdelat i två bildrutor. Detta gör att vi hela tiden följer Lui och Elle samtidigt. Ett intressant knep som bara förstärker den dokumentära-stilen. Ibland dyker parets son Stéphane (Alex Lutz) upp för att titta till föräldrarna, diskutera och låta dem träffa sitt barnbarn. Han oroas för mammans drastiskt försämrade hälsa och försöker hitta en lösning samtidigt som han själv har ett struligt privatliv.



En sorglig och tragisk inblick i ålderns höst. En historia tillägnad till alla vars hjärnor ger vika innan deras hjärta ger med sig. Trots ett tungt ämne känns det inte så deppigt och tungt som befarat. Visst är det smärtsamt att se inte minst Elles förvirrade tillstånd och man vet att det inte kommer sluta väl. Ändå är det naturligt och mänskligt gjort utan att ta fram kyrkmusik eller liknande.



Filmens tre skådespelare gör alla klart bra ifrån sig i sina respektive roller. Det är långa tagningar och alltså filmat på ett nästan dokumentärt vis där kamerorna följer karaktärerna genom lägenheten. Detta ger en också en chans att få en glimt av de många filmreferenserna i form av filmaffischer, bilder, DVD-fodral, böcker om film, filmmusik och även vad de plockar fram och tittar på. Det gör faktiskt att man håller sig upptagen med en del som blir som smågodis för en filmintresserad. Det är trots allt gjort av filmälskaren Gaspar Noé med en annan filmmakare i Dario Argento i huvudrollen.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar