Love Story

Titel: Love Story
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1970
Regi: Arthur Hiller
I rollerna: Ryan O'Neal, Ali MacGraw, Ray Milland, John Marley, Tommy Lee Jones

Handling: En ung man från en välbärgad familj möter en ung kvinna från en arbetarklassfamilj. Förhållandet utvecklar sig till en dispyt där aristokratiska värderingar och klassamhällets trångbröstade väst gällande kärlek över gränserna residerar.

Omdöme: Den ultimata kärleksfilmen? Ja, det är svårt att undvika att nämna denna film bland dessa. Filmen blev omåttligt populär och en succé när den kom. Filmen kom att spela in över $100m på en budget på drygt $2m. Den kom dessutom att få sju Oscarsnomineringar, inklusive bästa film, regi, manus, manlig huvudroll, kvinnlig huvudroll och manlig biroll. Den vann en Oscar för bästa musik av Francis Lai.



Oliver (Ryan O'Neal) och Jenny (Ali MacGraw) träffas när de båda går på college. Oliver går på Harvard och kommer från en välbärgad familj där hans strikte far Oliver Barrett III (Ray Milland) styrt hans liv med järnhand. Jenny å sin sida går på Radcliffe där hon studerar klassisk musik. Hon kommer från en arbetarklassfamilj och älskar sin far Phil (John Marley) som driver ett konditori.



Oliver och Jenny faller för varandra och blir kära. De gnabbas, retas och har sig. Oliver är mer seriöst lagd medan Jenny försöker skämta om det mesta. Men innerst inne vill hon samma sak som Oliver. Vad som ställer till deras förhållande är dels att Oliver ska läsa vidare på juridiklinjen och Jenny drömmer om att åka till Paris och studera vidare där. Dels är det klassfrågan då Oliver får svårt att komma överens med sin far om relationen, något som komplicerar saker och ting.



Den Oscarsvinnande musiken av Francis Lai består främst av en huvudmelodi som är smått trollbindande. Smart nog återanvänds den filmen igenom i en rad olika versioner vilket gör att det inte bara blir samma upprepande melodi som hörs. Tack vare det funkar den i olika skeenden i Olivers och Jennys förhållande, både under de bra och de tuffare tiderna.



En sak som är lite överraskande men funkar är att filmen direkt inleder med att förtälja hur det hela kommer att sluta. Detta var något jag inte mindes från första titten för länge sen, även om jag visste att det är en kärleksfilm med ett sorgligt slut. Att inleda historien på detta vis gör att filmen liksom har en sorglig aura över sig filmen igenom, vilket funkar.



Det blir en sorglig och olycklig men även fin och romantisk kärleksfilm av det hela. Hade trots allt lite farhågor om att den inte skulle funka så bra vid omtitt när man vet hur det slutar, men det visar sig att filmen håller trots den vetskapen. Det är nämligen en typ av film som lever mycket på känslorna den skapar där den nämnda musiken verkligen gör sitt och är den starkast lysande stjärnan.



Vad gäller skådespelarna är det inte riktigt de där starkaste prestationerna man sett och skulle kunna förvänta sig, i synnerhet då det ledde till Oscarsnomineringar för Ryan O'Neal, Ali MacGraw respektive John Marley, deras enda i karriären för övrigt. Samtliga sköter sig men det bör noteras att det var ett svagare Oscarsår vad gäller nomineringarna det året.



Kul att se Tommy Lee Jones dyka upp i sin första filmroll som en student och kompis till Oliver på Harvard. Tommy Lee Jones hade för övrigt gått på Harvard i verkligheten och var rumskompis med framtida vicepresidenten Al Gore.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
5 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.9