Mean Streets

Titel: Mean Streets / Dödspolarna
Genre: Kriminaldrama
Land: USA
År: 1973
Regi: Martin Scorsese
I rollerna: Harvey Keitel, Robert De Niro, Richard Romanus, Amy Robinson

Handling: I Little Italy på Manhattan driver polarna Charlie och Johnny Boy omkring och sysslar med småbrott åt maffian. Charlie är i hemlighet ihop med kompisens kusin Teresa.

Omdöme: En personlig film av Martin Scorsese som berättar om händelser som han själv såg och tog del av under 60- och 70-talet. Historien följer ett par italiensk-amerikanska vänner i New York, närmare bestämt kvarteret kallat för Little Italy. Charlie (Harvey Keitel) håller på med en del småbrott och sköter ärenden åt sin kusin som är en maffiaboss. Johnny Boy (Robert De Niro) är hans bäste vän och Charlie har fixat ett jobb åt honom, men han missköter det, är inte att lita på, driver folk till vansinne och är skyldig pengar till allt och alla.



Michael (Richard Romanus) är en lånehaj som fått nog och vill nu att Johnny Boy betalar tillbaka vad han är skyldig. Charlie, som i smyg är ihop med Johnny Boys kusin Teresa (Amy Robinson), försöker få Johnny Boy att skärpa sig och börja betala av sin skuld till Michael. Oftast träffas de på baren som vännen Tony (David Proval) driver. Frågan är bara om Johnny Boy är villig att ändra på sin livsstil eller om Charlie kommer hamna i trubbel när han försöker hjälpa honom.



En av Scorseses tidigaste filmer och den som verkligen satte honom på kartan tillsammans med Harvey Keitel och Robert De Niro. Båda är de bra som vännerna Charlie respektive Johnny Boy med De Niro som får ta ut svängarna mer som den inte så smarte Johnny Boy. Eller så är han inte så korkad bara att han inte har några spärrar och bryr sig inte. Han bryr sig inte om att inte kunna betala tillbaka då han ser ner på de som lånat honom pengarna i första taget och är korkade.



Det må inte vara lika elegant och snyggt som en hel del av Scorseses senare filmer men detta är en del av den s.k. New Hollywood-vågen som inte minst influerades av Franska nya vågen på 60-talet. Det är filmat på gatorna och ofta med handhållna kameror. Det är lite mer naturligt och liksom taget från vardagen istället för att skapa en filmmiljö. Man har helt enkelt mer brytt sig om en autentisk look och känsla utan så mycket filter.



En sak som sticker ut redan vid förtexterna är filmens soundtrack som inleds med "Be My Baby" av The Ronettes. Ett soundtrack som varvar amerikanska 50- och 60-talare med italienskt. En fin touch av Scorsese som lär ha lagt halva filmens budget på att säkra låtarna, något som han uppenbarligen fann viktigt för filmen. Och på det stora hela får man säga att det är lyckat då musiken oftast är bra och ger filmen en småmysig inramning.



Det blir inte till en gangsterfilm av det större slaget som Scorsese senare skulle komma att göra och bli känd för. Istället är det en film om vänskap och småbrottslingar, om tiden om att växa upp i grannskapet. De håller inte på med direkt allvarliga saker, så mord och liknande håller man sig undan. Fast det är klart att om någon förolämpar och inte betalar av sina skulder finns det skäl att se sig om över axeln både en och två gånger.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2