Waterland

Titel: Waterland
Genre: Drama/Mysterium
Land: Storbritannien/USA
År: 1992
Regi: Stephen Gyllenhaal
I rollerna: Jeremy Irons, Ethan Hawke, Sinéad Cusack, Grant Warnock, Lena Headey, John Heard, Pete Postlethwaite, Maggie Gyllenhaal

Handling: Tom Crick har svårt att få kontakt med den historieklass han undervisar och med sin fru. Han börjar berätta historier från sin barndom och om de sår som aldrig läkt.

Omdöme: Året är 1974 i Pittsburgh, USA. Tom Crick (Jeremy Irons) är historielärare och har något svårt för att engagera sina elever och sig själv för den delen. Han varvar därför sina historielektioner med personliga historier som skulle kunna sägas är en del av historia. Hans berättelser tar dem tillbaka till England under andra världskriget, mer specifikt till Toms hemtrakter och uppväxt längs den brittiska östkusten.



Han berättar om sig själv som unge Tom (Grant Warnock) och hans kärlek till unga Mary (Lena Headey). Berättelserna handlar om kärlek, sex, dramatik, mysterium och mord. Eleverna, i synnerhet Price (Ethan Hawke) ifrågasätter Toms poäng med det hela. Men Toms historier fångar dem snart så att de känner sig delaktiga i historien full av intriger.



Lite intressant att jag känt till Stephen Gyllenhaal, far till Jake och Maggie Gyllenhaal (som dyker upp i sin filmdebut), ett bra tag men det här visade sig vara första filmen som sågs, åtminstone som regissör. Hade tidigare sett The New Kids (1985) som han skrev manuset till. Men det här är något helt annorlunda. Det här är seriösare och nästan Oscarskänsla över produktionen.



Att ha Jeremy Irons i huvudrollen kort efter att han vann en Oscar för Reversal of Fortune (1990) ger det hela givetvis lite tyngd. Han känns också helt rätt som berättaren av historien, även om han ofta får kliva åt sidan när vi tar del av historien i England. Dåtid och nutid varvas hela tiden med smärtfria övergångar. Det blir inga problem att dras med och dras in i handlingen.



En berättelse som både agerar som en historielektion åt eleverna och läkande för Toms själ som det visar sig. Han har gått igenom en hel del och har uppenbarligen inte haft någon att prata ut om det med. Tom får nämligen inte den äldre Mary (Sinéad Cusack, som intressant nog är Jeremy Irons fru) att diskutera det hela med honom. Istället agerar hans historielektion som terapi för honom.



Gillar till stor del det här. Det bygger på en bok av Graham Swift och det saknas bara lite för att verkligen bli riktigt bra och gripande. Men det är en film som mestadels är lyckad, inte minst tillbakablickarna till Carter Burwells nästan trollbindande musik som får en att bli smått uppslukad av dramamysteriet.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6