lördag 25 mars 2023

John Wick: Chapter 4



Titel: John Wick: Chapter 4
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 2023
Regi: Chad Stahelski
I rollerna: Keanu Reeves, Donnie Yen, Bill Skarsgård, Laurence Fishburne

Handling: Den fjärde filmen om lönnmördaren John Wick ställer antihjälten mot hans dödligaste fiender hittills. Innan han kan förtjäna sin frihet måste Wick möta en ny fiende med mäktiga allianser över hela världen och krafter som förvandlar gamla vänner till fiender.

Omdöme: John Wick (Keanu Reeves) har tagit sig till den marockanska öknen där han dödar ett överhuvud för "the high table". Detta får konsekvenser då organisationen inte kan acceptera att låta Wick komma undan med det. De skickar markisen Vincent de Gramont (Bill Skarsgård) för att ta hand om problemet och eliminera John Wick en gång för alla. Han har alla medel till sitt förfogande och Wick kommer inte kunna gömma sig vart han än befinner sig.



Vincent de Gramont väljer att plocka in Caine (Donnie Yen), en gammal kollega och vän till Wick, för att döda honom. Även spåraren som kallar sig själv för Nobody (Shamier Anderson) har fått upp spåret på Wick och erbjuder sina tjänster till de Gramont mot bra betalning. Dessutom är alla andra mördare runt om i världen redo att döda John Wick mot belöningen som utlovas.



Historien tar oss mellan New York, Osaka, Paris och Berlin där John Wick är en jagad man. Det är en högoktanig actionrökare som inte sparat på krutet. Allt till ögongodis vad gäller det färgglada fotot och med pumpande musik när John Wick gör upp med en efter en.



Filmens inledande stora fajt på hotellet i Osaka är lite av en aptitretare. Känns som ett för stort slag för att komma så pass tidigt. Tack och lov blir det inte samma visa gång på gång eftersom filmen varierar sig i mindre och större slag på olika platser. Det blir nästan som i ett spel där du ska klara olika nivåer med diverse motståndare i nya miljöer.



Visst är det inte gjort för att vara realistiskt, det får man ha klart för sig. Detta är inte en verklig värld och avsaknaden av poliser är påtaglig om man skulle börja leta fel. Det är inte en värld som verkar ha poliser när man tänker efter. Istället är det organisationen med mördare som styr och gör upp bäst de vill utan att någon lägger sig i utifrån. De enda lagarna och reglerna du behöver följa är de som finns i denna värld och som organisationen Wick är en del av måste följa, men inte alltid gör.



Något som blir påtagligt och uppskattas är att filmen inte förstörs med en massa snabba klipp, något som annars präglar de flesta moderna actionfilmerna. Regissören Chad Stahelski, som även regisserade de tidigare installationerna, har en bakgrund som stuntman och som sådan vill han uppenbarligen visa upp stuntbiten framför en massa klipp. Inte alltid det ger full effekt, men med tanke på hur mycket action det blir under den nästan tre timmar långa filmen är det skönt att slippa klipp på klipp på klipp som bara skulle förstöra och få en att tröttna.



Här finns mycket att plocka fram och ta med sig. Helt enkelt en underhållande resa som är snyggt paketerad med bildspråket, miljöerna, musiken och alla uppgörelser. Två favoritsekvenser är dels på nattklubben i Berlin som har en hel del på gång, dels under en sekvens som nästan uteslutande filmats rakt uppifrån när Wick tar sig an en hord med mördare inne i en byggnad.



Lite om karaktärerna och skådespelarna. Bill Skarsgård som Vincent de Gramont funkar ok och ska vara en arrogant, överlägsen typ som man ska ogilla. Hade föredragit en lite äldre skådespelare med mer pondus, gärna en fransman som t.ex. Vincent Cassel. Sen har vi Donnie Yen som den blinde svärdsmannen Caine. Lite blandade känslor med honom och det faktum att han ska vara blind, men det är givetvis en del av poängen med karaktären.



Favoritkaraktären måste vara Killa (Scott Adkins) som är överhuvudet i Tyskland. Han känns som en Bond-skurk som verkligen sticker ut och även har ett par överraskningar att bjuda på. Det är också på hans nattklubb i Berlin som en av de bättre sekvenserna alltså tar plats. Den andra karaktären som inte får glömmas är Klaus (Sven Marquardt) som bara är med i någon enstaka scen, men som man skrattar gott åt med hans enda replik "I am Klaus".



Allt som allt är detta en underhållande actionrökare som skulle kunna sägas är som en blandning mellan The Warriors (1979), Kill Bill: Vol. 1 (2003) och Atomic Blonde (2017). Utan att minnas de föregående tre John Wick-filmerna tillräckligt bra, är det mycket möjligt att denna fjärde film är den vassaste med den andra filmen som god tvåa.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 8.6

---

Om visningen: En sen kvälls-/nattvisning är inte helt fel, snarare helt perfekt för den här filmen. Långt ifrån fullsatt och det är att föredra när man kan bre ut sig lite extra, speciellt med tanke på att filmen är på nästan tre timmar.

Inga direkta störningsmoment under filmens gång. Det enda som man kan invända mot är att ljudet var lite för högt. Inget emot högt bioljud men det ska vara bättre balanserat och med mer bas och tyngd än att nästan vilja hålla för öronen under de många skottlossningarna och höga smällarna.

fredag 24 mars 2023

McVicar



Titel: McVicar
Genre: Kriminalare/Drama
Land: Storbritannien
År: 1980
Regi: Tom Clegg
I rollerna: Roger Daltrey, Adam Faith, Cheryl Campbell, Steven Berkoff

Handling: John McVicar var en av Londons värsta busar. Han tog examen i beväpnat bankrån och var landets fiende nummer ett. Han tillfångatogs och sattes i ett välbevakat fängelse. Men kunde ett fängelse lyckas hålla honom inlåst? Det här är den sanna berättelsen om hans liv, hans kriminella bedrifter och hans eventuella återanpassning.

Omdöme: John McVicar (Roger Daltrey) får fängelse i 23 år för väpnade rån och sitter på Durham-fängelset tillsammans med andra långtidsinterner. Han har något av en rebellisk stil vilket gör att vakterna får se upp när de har att göra med McVicar.



När fängelsedirektören vill införa nya rutiner vilket innebär åtta timmars arbete och enhetliga fängelsekläder och skor, blir det för mycket för McVicar och de övriga fångarna. De gör revolt och kräver att politikerna lyssnar på deras krav.



Under fängelsevistelsen har McVicar och övriga interner det trots allt förhållandevis bra. De är isolerade från de övriga fångarna och verkar få mycket frihet till att göra som de vill. De har egna celler, kan titta på TV i sällskapsrummet, kan ta med sig maten till sina celler, de kan träna och använda duscharna hur mycket de vill och spendera tid med varandra.



Det känns som det är en relativt bra gemenskap mellan internerna. Det är inte en tryckt stämning mellan olika grupperingar. Alla har liknande syn på saker och ting. De avskyr dock sexbrottslingarna mer än något annat. McVicar och medfången Wally Probyn (Adam Faith) får även idén att försöka sig på ett rymningsförsök och planerna sätts i verket.



Det kanske mest intressanta är det faktum att filmen producerats av brittiska rockgruppen The Who. De har även skrivit flera passande låtar till filmen och dessutom spelar bandets sångare Roger Daltrey titelrollen McVicar. Han fick klippa sitt långa blonda hår och färga det mörkt för att likna den riktige John McVicar som varit med och skrivit manuset baserat på hans bok.



Ingen tokig brittisk fängelsefilm det här som inte bara är en fängelsefilm då vi även får ta del av en del av McVicars liv utanför murarna. Han har trots allt en fru och son där hemma som väntar på honom. Frågan är bara om han är kapabel till att leva ett normalt och laglydigt liv eller om han behöver fortsätta på den brottsliga banan med väpnade rån...

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

---

Terry (spelad av Brian Hall som spelade kocken i "Fawlty Towers") har kul med titthålet i sin cell.


torsdag 23 mars 2023

Judgment Night



Titel: Judgment Night
Genre: Action/Kriminaldrama/Thriller
Land: USA/Japan
År: 1993
Regi: Stephen Hopkins
I rollerna: Emilio Estevez, Cuba Gooding Jr, Stephen Dorff, Jeremy Piven, Denis Leary

Handling: Fyra kompisar är på väg till en boxningsmatch när de kör av på fel avtagsväg, hamnar i ett gängbråk och är snart jagade av gänget.

Omdöme: De fyra vännerna Frank (Emilio Estevez), Mike (Cuba Gooding Jr), Ray (Jeremy Piven) och Franks bror John (Stephen Dorff) ska umgås för första gången på flera månader. Frank har fått tillåtelse att vara borta ett par timmar från sin fru och deras nyfödda dotter. Det är dags att ta sig till arenan för att gå på boxningsmatch.



Ray har fixat en stor husbil, en s.k winnebago så att de kan ha trevligt på vägen till och från matchen. Men de hamnar i en bilkö vilket gör att de får svårt att hinna till huvudmatchen. De väljer då att ta en avfart från motorvägen och hamnar då i ett öde, slitet område och har ingen aning hur de tar sig därifrån.



Ett gäng med den hänsynslöse ledaren Fallon (Dennis Leary) jagar en man som stulit från dem och eftersom vännerna försöker hjälpa denna man som skadats, blir de nu jagade. I den farliga förorten kan farorna lura bakom varje hörn och efter sig har de Fallon och hans gäng som inte tänker ge sig förrän de tystat de fyra vännerna.



En film som går lite i vågor, som blandar och ger under filmens gång. Det inleds lite halvmysigt och har en typisk tidig 90-tals känsla när de fyra vännerna glatt umgås i husbilen på väg till matchen. Det hela tar sedan en vändning och hamnar på ogästvänlig mark där uteliggarna, narkomanerna och de kriminella dominerar området.



De fyra vännerna tar sig till övergivna tåg, till ett utsatt bostadsområde, kanalsystemet under jorden och ett stängt köpcenter. Inte särskilt originellt, men det håller oftast intresset uppe. Dock alltså något ojämnt där vissa sekvenser funkar bättre än andra. Ibland är man även på lekhumör med fotot vilket kommer något överraskande i en sån här film.



När man läser om filmen i efterhand står det klart att filmen var tänkt att vara en mörkare film med elektronisk musik. Kan mycket väl tänka mig att det då kunde blivit lite som Assault on Precinct 13 (1976) och Escape from New York (1981). Istället la sig filmbolaget i och ville lägga till mer humor och dessutom valde regissören bort den elektroniska musiken för mer actionfylld orkestermusik. Inte helt rätt val som det visar sig då musiken på sina håll blir lite väl skrikig och opassande.



Filmen har tillräckligt med svärta på sina håll för att hålla en på tårna och känna att man inte kan vara säker på hur det ska gå för de fyra vännerna. Fallon är en psykopat som inte verkar ha några spärrar. För honom blir det en principsak. Avslutningsvis har Dennis Leary aldrig varit en favorit men han funkar ganska bra här som genomonde Fallon.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.6

onsdag 22 mars 2023

Day of Anger



Titel: I giorni dell'ira / Day of Anger / Days of Wrath / En främling kom för att hämnas
Genre: Västern
Land: Italien/Västtyskland
År: 1967
Regi: Tonino Valerii
I rollerna: Lee Van Cleef, Giuliano Gemma, Walter Rilla, Christa Linder

Handling: Scott är staden Cliftons slagpåse. När revolvermannen Frank Talby anländer till staden för att driva in en skuld från några av stadens mer respektabla medborgare som blåst en före detta kompanjon till Talby vid ett rån, så ser Scott sin chans att slå följe med Talby och förverkliga sin dröm att bli en revolverman och att äntligen få respekt av stadens societet som tidigare behandlat honom så illa.

Omdöme: Den lugna staden Clifton har sin s.k. byfåne i Scott (Giuliano Gemma) då han som stadens gatusopare har hand om tömningen av avloppsvattnet. Stadens invånare ser ner på honom som sådan och för att han är son till en prostituerad. Scott har alltid drömt om att bli en revolverman och har tränat för det en längre tid. Han sparar ihop till att kunna köpa sig en revolver och byta yrkesinriktning, men det tar tid.




En dag rider en främling in i Clifton. Främlingen visar sig vara Frank Talby (Lee Van Cleef). Talby är tidigt givmild gentemot Scott och Scott ser sin chans att lära sig ett och annat av Talby. En Talby som kommit för att driva in en skuld från några av stadens mäktigaste män.




Talby och Scott blir snart ett radarpar då Talby märker att Scott har talang för att dra kvickt och skjuta träffsäkert. Samtidigt som Talby lär ut ett par lektioner till Scott, planerar topparna i staden för hur de ska göra sig av med Talby som blivit till ett orosmoment.




En trevlig spaghettivästern av Tonino Valerii som ett par år senare gjorde My Name Is Nobody (1973) med Henry Fonda och Terence Hill. Denna film kom mellan Sergio Leones dollar-trilogi och Once Upon a Time in the West (1968). Lee Van Cleef hade gjort sig ett namn i genren, så pass att han fick spela huvudrollen. Han passar utan tvekan mycket bra i spaghettivästerns och denna är en bra sådan.




Det hela börjar med titelmelodin av Riz Ortolani som verkligen sätter tonen. Må inte vara i Ennio Morricone-klass, men klart trevlig och lekfull som passar bra. Denna titelmelodi blir sedan ett återkommande inslag med lite olika versioner på den. Melodin användes för övrigt av Quentin Tarantino i Django Unchained (2012).




Filmen blir till något av en buddy-film mellan Talby och Scott, även om man inte riktigt kan vara säker på hur lojal och ärlig Talby är. Han har trots allt ett rykte om sig att vara en elak jäkel. Scott å sin sida är som en tvättsvamp som suger åt sig av Talbys lektioner och tar lärdom av den rutinerade revolvermannen. Scotts självförtroende växer också till den grad att han tänker visa staden att han inte längre är en slagpåse och bör behandlas med respekt, annars kan det sluta illa...




Skulle vilja påstå att filmen funkar klart bra under sisådär de första två tredjedelarna. Det är ganska händelserikt och inte så enkelspårigt som man kanske förväntar sig. Dock sträcker man speltiden upp mot 2-timmarsstrecket och filmen tappar en aning när Talby bygger sin bar. Betygsmässigt landar det därför på mellan en stark trea och svag fyra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

tisdag 21 mars 2023

52 Actors - Michael J. Fox


Michael J. Fox slog igenom med dunder och brak under 80-talet och det är svårt att inte tänka på honom från dessa filmer. Han fortsatte förvisso att dyka upp i en del trevligheter, men det är 80-talet han främst hör hemma i.

En sån där skådespelare som man blir glad av vilket är en kombination av hans stil, personlighet och att filmerna han medverkade i oftast är av det lättsamare slaget.

En topp fem som inte bara består av komedier även om de självklart dominerar listan. Hade listan utvidgats till tio filmer hade lite mindre kända titlar som Class of 1984 (1982), For Love or Money (1993) och Coldblooded (1995) nog kommit med framför ett par mer kända filmer.



Plats #5

Interstate 60: Episodes of the Road (2002)


Michael J. Fox är med på ett hörn som Mr. Baker i denna trevliga film av Bob Dale som var med och skrev Back to the Future (1985).



Plats #4

The Secret of My Success (1987)


Mysig, rolig och skön 80-talare med Michael J. Fox i rollen som Brantley Foster som kommer till New York och jobbar sig uppåt i ett företag.



Plats #3

Casualties of War (1989)


En ovan roll där han spelar menige Eriksson som är med i Vietnam-kriget i denna sevärda krigsfilm av Brian De Palma.



Plats #2

Back to the Future Part II (1989)


Michael J. Fox är tillbaka som Marty McFly och filmen är en klart bra uppföljare till det älskade originalet. Mer av det som funkade så bra i första filmen och de är snyggt länkade till varandra.



Plats #1

Back to the Future (1985)


Marty McFly är Michael J. Foxs paradroll och filmen är en av 80-talets främsta, speciellt bland de underhållande filmerna man kan återvända till med jämna mellanrum.



Totalt har 17 filmer setts med Michael J. Fox:

Class of 1984 (1982)
Back to the Future (1985)
Teen Wolf (1985)
The Secret of My Success (1987)
Bright Lights, Big City (1988)
Casualties of War (1989)
Back to the Future Part II (1989)
Back to the Future Part III (1990)
The Hard Way (1991)
Doc Hollywood (1991)
For Love or Money (1993)
Greedy (1994)
Coldblooded (1995)
The American President (1995)
The Frighteners (1996)
Mars Attacks! (1996)
Interstate 60: Episodes of the Road (2002)

Totalt snittbetyg på samtliga 17 filmer (av 5.00) = 3.00