Freaks Out

Titel: Freaks Out
Genre: Drama/Fantasy/Krig
Land: Italien/Belgien
År: 2021
Regi: Gabriele Mainetti
I rollerna: Claudio Santamaria, Aurora Giovinazzo, Pietro Castellitto, Franz Rogowski

Handling: När andra världskriget kommer till Italien kastas livet omkull på den cirkus där Matilde, Cencio, Fulvio och Mario uppträder. När cirkusens ägare Israel mystiskt försvinner står de utan arbete och trygghet. Samtidigt blir de kontaktade av en tysk cirkus vars ägare Franz är väldigt mån om att gruppen ska ta anställning hos honom. För Franz vet att gruppen bär på krafter som skulle kunna vända krigslyckan för Tyskland och världshistorien.

Omdöme: Regissören till lyckade regidebuten They Call Me Jeeg Robot (2015) följer upp det med ännu en film som skulle kunna klassas som en superhjältefilm för vuxna. Denna gång utspelar det sig under andra världskriget. Med nazisternas intåg i Italien förändras allt för en grupp cirkusartister och de måste omvärdera sin situation för att kunna fortsätta uppträda.




De fyra vännerna består av den hårige Fulvio (Claudio Santamaria), insektskillen Cencio (Pietro Castellitto), magnetiska dvärgen Mario (Giancarlo Martini) samt elektriska tjejen Matilde (Aurora Giovinazzo). De är s.k. freaks som hör hemma på cirkusen och känner att de inte skulle klara sig i en värld där utanför. Planen är att ta sig till USA, men deras mentor Israel (Giorgio Tirabassi) försvinner med alla deras besparingar.




Samtidigt som de fyra ger sig ut för att leta rätt på Israel, vill tre av dem bege sig och ansluta sig till Zirkus Berlin som drivs av tysken Franz (Franz Rogowski). Det kan vara den perfekta platsen för dem och ett nytt hem. Vad de inte vet är att Franz är en hängiven nazist som desperat letar efter freaks med övernaturliga krafter som han kan experimentera på och få nytta av i nazisternas kamp under andra världskriget.




Filmens absoluta inledning då vi får följa ett uppträdande på en cirkus och huvudkaraktärerna introduceras, fångar inte riktigt mitt intresse. Men det tar sedan inte lång tid för filmen att väcka ens intresse när bomberna faller och förändrar matchbilden. De fyra vännerna beger sig mot Rom och bevittnar tyskarnas jakt på judar. Samtidigt får vi se Franz och veta lite mer om hans projekt på Zirkus Berlin.




Det blir inte en lika bra film som Gabriele Mainettis föregående film, men det är fortfarande bra och bättre än vad det initialt verkar bli. De fyra vännerna har superkrafter som de inte vet hur de kan använda utanför cirkusens värld då de endast använt dessa under deras uppträdande. Under resan pressas de och deras krafter testas till det yttersta när Franz ställer dem mot väggen. Överlevnadsinstinkterna kickar in och får fram det allra bästa från dem, i det här fallet starka krafter.




När historien lider mot sitt slut och det gått runt två timmar känns det som filmen betygsmässigt kan komma att sluta på en svag fyra. Den stora slutstriden blir dock lite för utdragen och gör att filmen inte slutar på topp, även om det hela tiden är välgjort. Matilde visar sig besitta den största och farligaste kraften av dem alla. Detta leder till en ganska mäktig avslutning och överlag känner man sig klart nöjd med filmen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

Over the Top

Titel: Over the Top
Genre: Drama/Action/Sport
Land: USA
År: 1987
Regi: Menahem Golan
I rollerna: Sylvester Stallone, David Mendenhall, Robert Loggia, Susan Blakely

Handling: När hans ex-fru blir svårt sjuk, bestämmer sig Lincoln Hawk för att lära känna sin unge son, trots motstånd från sin rike ex-svärfar. Pojken tycker till en början inte särskilt bra om sin far men ändrar snart uppfattning då det visar sig att han tävlar i armbrytnings-VM.

Omdöme: En Sylvester Stallone-film som inte hade setts tidigare. Kanske inte så konstigt med tanke på att den inte fått särskilt bra kritik och handlar om armbrytning. Men det kändes som det kunde vara en harmlös liten film med gott om 80-tals känsla och lite hjärnlös underhållning för stunden. För särskilt mycket mer kunde man inte förvänta sig.



Lincoln Hawk (Stallone) är en trucker som kör långtradare kors och tvärs över USA. Nu har han blivit kontaktad av ex-frun Christina (Susan Blakely) som är svårt sjuk och behöver opereras. Hon vill att han lär känna sin 12-årige son Mike (David Mendenhall). En Mike som går i kadettskola och har blivit bortskämd av sin morfar, den förmögne Jason Cutler (Robert Loggia).



Lincoln tar med sig Mike på en road trip så att de två får lära känna varandra. Efter sig har de Jason Cutlers utsända män. Samtidigt som Lincoln och Mike kommer närmare varandra, visar det sig att Lincoln är duktig på armbrytning och har siktet inställt på världsmästerskapet i armbrytning som ska hållas i Las Vegas.



Nja, detta blir inte särskilt bra. Det blir inte heller riktigt som förväntat eftersom det till stor del blir ett far-son drama som saknar ett par viktiga ingredienser som inkluderar en stark story och bra prestationer. Faktiskt överraskande att se ett renodlat drama av Menahem Golan som annars främst var känd för actionfilmer, även om det var som producent och inte som regissör som han även är här.



Visst blir det lite action på sina håll och armbrytartävlingen ger den där 80-tals känslan tillsammans med helt ok musik av Giorgio Moroder som främst består av diverse rocklåtar. Det saknas dock spets i det mesta och det är en alldeles för lättglömd film.



Inte en helt bortkastad titt då det trots allt är lite småmysigt att se dem glida fram genom fina landskap och solnedgångar till halvskön 80-tals musik. Dock finns det flera Sly-filmer som hellre ses om både en och två gånger till.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 5.8

Mad City

Titel: Mad City
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1997
Regi: Costa-Gavras
I rollerna: Dustin Hoffman, John Travolta, Alan Alda, Mia Kirshner, Robert Prosky, Ted Levine

Handling: Sam har förlorat sitt jobb som säkerhetsvakt på ett museum. Han tar besökarna på museet som gisslan, och kräver att få sitt arbete tillbaka.

Omdöme: Max Brackett (Dustin Hoffman) är en duktig nyhetsreporter på en liten nyhetsstation i Los Angeles som suktar efter chansen att få komma tillbaka till den stora ligan i New York. Nu ser han chansen då han efter att ha gjort ett reportage på ett museum, tillsammans med unga kollegan Laurie (Mia Kirshner), hamnar mitt i ett gisslandrama.



Max, som gömmer sig på toaletterna, lyckas bli ögonvittne till hur en beväpnad man hotar museichefen. Den beväpnade mannen visar sig vara familjefadern Sam (John Travolta) som mist sitt jobb som säkerhetsvakt på museet. Situationen förändras och eskalerar snabbt när Sam avlossar ett skott som oavsiktligt råkar träffa och skada den andra säkerhetsvakten.



Det hela blir en nyhetssensation som lockar till sig alla nyhetskanaler, reportrar, polisen och vanliga människor som tar sig till platsen utanför museet. Det blir ett spektakel utan dess like och Max ser sin chans att exklusivt rapportera inifrån. Så pass att Max coachar Sam som inte alls hade för avsikt att göra det hela till en gisslansituation.



Erkänt duktige regissören Costa-Gavras hade ända sedan 60-talet visat att han kan det här med politiskt laddade filmer. Detta är inget undantag. Nu må det mer vara inriktat på mediernas politik än regeringar och militärer, men det är ändå samma sfär. Det är helt och hållet inom hans komfortzon, om man säger så.



Historien har likheter med gamla klassikern Ace in the Hole (1951) där Kirk Douglas spelar en klipsk nyhetsreporter som ser sin chans att komma tillbaka till toppen. I båda fallen har vi en duktig men girig nyhetsreporter som låter sin personliga agenda gå före välbefinnandet av nyheten, i det här fallet Sam och skolbarnen som är en del av gisslan. Sen är gisslandramat och upplägget snarlikt gamla favoriten Dog Day Afternoon (1975) där två bankrånare blir en mediasensation när de rånar en bank.



En film som hade setts en gång i tiden utan att minnas något av den. Hade dock fått för mig att filmen skulle vara lite lättsammare än den visar sig vara. Förvisso en del lättsammare scener under filmens gång där det inte minst blir kul att se hur Max coachar Sam i samtalen med polisen. Men här finns ett allvar och budskap som känns av, inte minst längre in när Max börjar inse den moraliska sidan av historien.



Faktiskt inte alls tokigt och kanske var det så enkelt att det var rätt film vid rätt tillfälle. Man ska dock inte underskatta en duktig regissör och tycker det inte minst blir tydligt i personregin då vi får flera bra prestationer och flera karaktärer som får viktiga roller att spela. Dustin Hoffman och John Travolta är t.ex. båda övertygande i sina respektive roller. De får god support av biroller som Alan Alda som nyhetsankaret Kevin Hollander, Mia Kirshner som Max kollega Laurie, Robert Prosky som Max chef Lou och Ted Levine som polischefen Lemke.



4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.3

Jack the Bear

Titel: Jack the Bear
Genre: Drama
Land: USA
År: 1993
Regi: Marshall Herskovitz
I rollerna: Danny DeVito, Robert J. Steinmiller Jr, Gary Sinise, Julia Louis-Dreyfus, Reese Witherspoon

Handling: Jack Leary har förlorat sin mor. Hans kvarvarande förälder, fadern John, är snäll men har problem med alkoholen. Deras granne är den rasistiske mannen Norman som ingen i området tycker om. När John attackerar grannen verbalt så svarar han på ett betydligt mer handbegripligt sätt.

Omdöme: Året är 1972. Ensamstående föräldern John Leary (Danny DeVito) är en älskande far till två pojkar, Jack (Robert J. Steinmiller Jr) och Dylan (Miko Hughes). För ett år sen omkom Johns fru tillika pojkarnas mor, något som satt spår efter sig. Pappa John är lite av en clown runt hemmet och på TV där han presenterar olika monsterfilmer. Han har dock även en tendens att dricka för mycket vilket gör att äldsta sonen Jack tvingas växa upp snabbare än han borde behöva göra.



Samtidigt som de tre försöker leva sina liv och göra det bästa av vardagen, får de problem med en av grannarna. Det är Norman (Gary Sinise) som kallas för zombie då han efter en olycka som ung skadade benet svårt och går med käpp. När han visar sig ha starka rasistiska åsikter får han höra ett och annat av John, något som triggar Norman till att terrorisera familjen på ett sätt som får John att känna att monster verkligen existerar.



Denna film har en del saker som talar för den. Bygger på en bok, manus av femfaldigt Oscarsnominerade Steven Zaillian, musik av tiofaldigt Oscarsnominerade James Horner och ett par duktiga skådespelare som Danny DeVito i en dramatisk roll, Gary Sinise, Julia Louis-Dreyfus och en ung Reese Witherspoon. Det enda som egentligen saknas är en duktig regissör. Marshall Herskovitz gör ett gediget jobb i sin långfilmsregidebut, men det hade kanske varit att önska en mer rutinerad regissör för att verkligen få ut det maximala från storyn.



Historien är berättad av äldste sonen Jack som berättar om tiden runt 1972 när det hela äger rum. Jack har tagit det hela hårt med mammans bortgång och är i en ålder där allt liksom förändras på en och samma gång. Det gör att han behöver få utlopp för sin ilska och frustration, något som börjar gå ut över hans nära och kära.



Beskriven som en dramakomedi på sina håll är det lätt att förvänta sig en film med mer humor och lättsam ton. Även om Danny DeVito i rollen som fadern John på sina håll lättar upp stämningen med sitt försök till clowneri, som han gör bra, är detta ett renodlat familjedrama. Faktiskt kryddat med en del thriller-element längre in snarare än komedi. Det blir helt enkelt ett ganska starkt drama om en familj som försöker hålla ihop och ta sig igenom tuffa tider.



Välspelat och ganska gripande familjedrama som trots allt saknar något för att nå sin potential. Kanske är den för mörk på sina håll, även om det är det som är grundtemat med Jacks frustration och ilska. De fina stunderna hade det kunnat vara fler av för att balansera upp det lite mer. Å andra sidan visar filmen prov på en realistisk sida om att växa upp under svåra förhållanden. Att förlora en förälder är tufft i sig, men att göra det i en ålder där du är extra bräcklig måste vara än mer smärtsamt och konfunderande. En trea, men närmare en stark än en svag trea.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

Heathers

Titel: Heathers / Häxor, läxor och dödliga lektioner
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 1988
Regi: Michael Lehmann
I rollerna: Winona Ryder, Christian Slater, Shannen Doherty, Lisanne Falk

Handling: Veronica umgås med de tre populäraste tjejerna i skolan, som alla heter Heather, för att själv bli populär. Egentligen hatar hon dem så mycket att hon önskade att de skulle dö. När hon sedan börjar träffa Jason Dean, en ny elev på skolan, börjar hennes liv förändras på flera sätt.

Omdöme: Gymnasiet kan vara en jobbig tid för en tonåring. Det är även en tid då många går i självmordstankar. Veronica (Winona Ryder) tillhör de populära tjejerna på skolan och umgås med de tre andra mest populära tjejerna som alla råkar heta Heather. Men i själva verket är Veronica trött på sina ytliga vänner som leds av Heather Chandler (Kim Walker). Så pass att hon skriver ner sina tankar i en dagbok där hon till och med önskar att hon dog.



Veronica får upp ögonen för en ny elev på skolan, Jason Dean eller kort och gott J.D. (Christian Slater). Han är något av en rebell, kör motorcykel och tillhör ingen av grupperingarna på skolan. När Veronica börjar umgås med J.D. visar det sig att han också ogillar Veronicas väninnor Heathers. Lite på skoj tänker de hämnas på ledande Heather som är den största bitchen av dem alla. Men när det leder till att hon dör, blir det starten på en rad självmord som drabbar skolan. Och alla ligger Veronica och J.D. bakom.



Denna svarta komedi räknas bland måste-filmerna bland 80-talets ungdomsfilmer. När den en gång i tiden sågs var det lite spännande att se vad den skulle bjuda på eftersom man var uppväxt med dessa filmer och till stor del gillade genren. Denna blev dock ingen favorit. Nu när den sågs om var det helt blankt, inget mindes från den förra titten. Dels var det bra då den började om från noll, men dels tydde det på att den inte var särskilt minnesvärd då den inte satt sig.



Mycket riktigt visar sig filmen inte gå hem även denna gång. Det är helt enkelt något med den som gör att något känns lite "off". Vet inte om det är för att den är för seriös och då inte blir rolig eller tvärtom att den känns för overklig, nästan som en fantasy där inga karaktärer känns naturliga. Allt känns liksom tillgjort men samtidigt är det ett seriöst ämne man tar upp med dödsfall och självmord.



Frågan är också vem man egentligen ska sympatisera med. Det ska väl vara Veronica som vill bryta sig loss från Heathers-klicken. Men hon har själv en genomgående dålig attityd och fortsätter umgås med J.D. även efter att de orsakat ett dödsfall. Uppenbarligen tar hon det med en klackspark då hon trots allt fått som hon vill. J.D. må vara den drivande men precis som de tar upp är de lite som ett ungt Bonnie och Clyde-par från Bonnie and Clyde (1967) som fortsätter med sina våldsbrott. Nu kan man självklart se mellan raderna med tanke på att det ska vara en svart komedi, men då det aldrig blir roligt är det svårt att se poängen med det hela.



Filmen känns förvånansvärt platt då humorn inte når fram och den har inte heller den där mysiga 80-tals faktorn som annars brukar spela in i en sån här film. Kanske försöker den vara vuxnare än den genomsnittliga ungdomsfilmen från den här tiden, men när det mest känns tomt filmen igenom blir det tyvärr inget bra betyg. Det är inte bara något enstaka som saknas. Att filmen blivit så pass älskad är svårt att förstå men uppenbarligen uppskattas den av många så något rätt måste den göra.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.2

Gran Turismo

Titel: Gran Turismo
Genre: Drama/Action/Sport
Land: USA/Japan
År: 2023
Regi: Neill Blomkamp
I rollerna: Archie Madekwe, David Harbour, Orlando Bloom, Djimon Hounsou

Handling: Baserat på den sanna historien om tonåringen Jann Mardenborough, vars skicklighet inom tv-spelet Gran Turismo gör att han vinner en serie Nissan-tävlingar och får chansen att bli en professionell racerförare. En pensionerad racingveteran lär upp tonåringen att köra bil lika bra i verkligheten som på Playstation.

Omdöme: Kände till spelet (racingsimulatorn) Gran Turismo och att det är väldigt verklighetstroget. Vad filmen skulle gå ut på var mer oklart, men misstankarna var att det skulle handla om ett gäng ungdomar som tävlar i spelet. Hade dock hört gott om filmen och när det stod klart att Neill Blomkamp som gjorde District 9 (2009) står för regin, ökade genast intresset för filmen.



När japanska bilmärket Nissan utlyser en tävling där de snabbaste förarna i Gran Turismo får chansen att delta i uttagningar och träning med riktiga bilar, är tanken att dels försöka plocka fram en duktig förare och dels göra reklam för att visa att drömmen för de runt 80 miljonerna som spelar Gran Turismo kan besannas.



Unge britten Jann Mardenborough (Archie Madekwe) har ända sedan barnsben drömt om att bli racingförare och har spenderat tusentals timmar med Gran Turismo. Hans far Steve (Djimon Hounsou), en f.d. professionell fotbollsspelare i Cardiff, Wales har alltid sagt att hans barn ska göra vad de tycker om, men han förstår inte sonens passion för tv-spelandet och tycker inte det leder till något.



Efter att Jann blivit en av tio som valts ut att delta i Gran Turismos racingakademi för att ha en chans att bli Nissans racingförare, lärs han upp av f.d. racingföraren och nuvarande stjärnmekanikern Jack Salter (David Harbour). Jack är tydlig med att han är ytterst skeptisk till det hela och att han inte tror på att någon kan komma från en dataskärm och bli ett racingproffs. Men det är vad Gran Turismo-akademin är till för att bevisa.



En sak ska man ha klart för sig och det är att om filmen inte hade varit baserad på sanna händelser hade det hela nog både känts krystat och overkligt. Nu köper man det hela desto mer när man tas med på Janns resa från pojkrummet ut i racingvärlden.



Vad som kunde förklarats mer hade varit lite mer detaljer runt hur lång tid det hela tar, om Nissan eller Gran Turismo betalar förarna för att spendera flera veckor iväg hemifrån, från deras studier och jobb etc. Nu känns det lite väl enkelt med allt eftersom man inte får ett grepp om hela upplägget, något som förvisso hade gjort filmen längre än de nästan 135 minuterna. Men det hade gett mer kött på benen vilket personligen hade uppskattats. En del frågor lämnas helt enkelt obesvarade. Det hade även varit kul att få följa med på den japanska skaparens resa med hela bakgrunden och utvecklingen av spelet som hade varit fascinerande att se.



Filmen är välgjord och får en att bry sig tillräckligt om huvudpersonen och tävlingarna. Vi tas även med runt stora delar av världen till olika tävlingar och platser med Jann och teamet. Samtidigt som det är en drömvärld som Jann hamnat i, är det ändå en viss skillnad mellan att sitta i säkerhet hemma framför skärmen och att sitta i en racingbil i väldigt höga hastigheter med riktiga bilar runt om dig.



Ingen tokig filmupplevelse och det är tillräckligt starkt och gripande för att skapa känslor och inte bli en sockersöt Disney-liknande historia. Racingscenerna är välgjorda och känns äkta, inklusive ett par olyckor längs vägen. Tror att Neill Blomkamp fått ut det mesta man kan önska sig från storyn och han var helt klart rätt regissör för projektet. Med en svagare regissör hade det nog kunnat bli ganska lättglömt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4