52 Actors - James Earl Jones

James Earl Jones har alltid varit lite av en mysfarbror med sin stil och inte minst med rösten. En röst som använts till ett par minnesvärda karaktärer. Känns ofta som en stor nallebjörn som ibland kan ryta till och få en att rygga tillbaka.

En sju-åtta filmer kompletteras med ett par trevliga filmer till för att ge oss tio filmer för listan. Två riktiga toppfilmer i topp och sammanlagt fyra filmer där han endast står för rösten till karaktären.




Plats #10

Soul Man (1986)


I denna underhållande och roliga 80-tals komedi ses James Earl Jones som professor Banks, en auktoritär men mänsklig juridikprofessor med gott hjärta



Plats #9

Three Fugitives (1989)


Charmig komedi (och remake på franskt original) där han spelar polisen Dugan som är ute efter två misstänkta bankrånare och en liten flicka.



Plats #8

Star Wars - Return of the Jedi (1983)


Den tredje delen i originaltrilogin där James Earl Jones står för rösten till Darth Vader.



Plats #7

Coming to America (1988)


I denna Eddie Murphy-komedi spelar James Earl Jones kung Jaffe Joffer, far till prins Akeem (Murphy).



Plats #6

The Lion King (1994)


Som rösten till lejonkungen Mufasa i denna älskade animerade klassiker.



Plats #5

The Hunt for Red October (1990)


I denna första Jack Ryan-film ses James Earl Jones för första gången som amiral Greer. En mestadels tät ubåtsfilm av John McTiernan.



Plats #4

Star Wars - The Empire Strikes Back (1980)


I den andra delen i Star Wars-sagan står James Earl Jones för rösten till Darth Vader.



Plats #3

Field of Dreams (1989)


I rollen som författaren Terence Mann som huvudpersonen Ray Kinsella (Kevin Costner) letar upp i en mysig, känslosam och fin film.



Plats #2

Dr. Strangelove (1964)


James Earl Jones filmdebut i rollen som piloten löjtnant Lothar Zogg i denna Stanley Kubrick-klassiker.



Plats #1

Star Wars (1977)


Originalfilmen och den bästa. James Earl Jones har för evigt blivit förknippad med rösten till Darth Vader i denna storklassiker.




Totalt har 28 filmer setts med James Earl Jones:

Dr. Strangelove (1964)
Deadly Hero (1975)
Star Wars (1977)
Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back (1980)
Conan the Barbarian (1982)
Star Wars: Episode VI - Return of the Jedi (1983)
Soul Man (1986)
Matewan (1987)
Coming to America (1988)
Three Fugitives (1989)
Field of Dreams (1989)
Best of the Best (1989)
The Hunt for Red October (1990)
By Dawn's Early Light (1990)
Patriot Games (1992)
Sneakers (1992)
The Sandlot (1993)
Naked Gun 33 1/3: The Final Insult (1994)
The Lion King (1994)
Clear and Present Danger (1994)
Judge Dredd (1995)
A Family Thing (1996)
Gang Related (1997)
Primary Colors (1998)
Star Wars: Episode III - Revenge of the Sith (2005)
Rogue One (2016)
Star Wars: Episode IX - The Rise of Skywalker (2019)
Coming 2 America (2021)

Totalt snittbetyg på samtliga 28 filmer (av 5.00) = 3.07

Just Visiting

Titel: Just Visiting
Genre: Komedi/Äventyr/Fantasy
Land: USA/Frankrike
År: 2001
Regi: Jean-Marie Poiré
I rollerna: Jean Reno, Christian Clavier, Christina Applegate, Malcolm McDowell

Handling: Den amerikanska filmatiseringen av den franska komedin "Visitörerna" från 1993. Thibault av Malfete och hans vapendragare André vaknar en dag upp i dagens Chicago efter att Thibault råkat döda sin fästmö och en trollkarl försökt ändra det förflutna.

Omdöme: År 1993 kom den franska komedin Les visiteurs (1993) med Jean Reno och Christian Clavier i huvudrollerna. Nästan tio år senare kom denna amerikanska remake där de båda repriserar sina roller och även med samma regissör, Jean-Marie Poiré. Handlingen ändras en del, inte minst att det hela utspelar sig i Chicago istället för Frankrike, och en viss John Hughes har varit med och bidragit till manuset.



Under 1100-talet ska greve Thibault av Malfete (Jean Reno) gifta sig med sin Rosalind (Christina Applegate). Men någon har förgiftat vinet med hjälp av en häxdryck och Rosalind dör. Thibault tar hjälp av en trollkarl (Malcolm McDowell) och tillsammans med sin tjänare André (Christian Clavier) ska de förflyttas till innan händelserna för att rädda Rosalind. Men något går snett och de båda vaknar upp på museum i Chicago år 2000.



Visitörerna har till en början svårt att förstå vad som skett. Men saker och ting börjar klarna när de två träffar Julia (Christina Applegate) som är anställd på museet. Thibault visar sig vara en ättling till henne. Men det gör inte situationen enklare med tanke på att de behöver komma tillbaka till sin tid. Det enda som kan rädda dem är en trollkarl (eller häxa) som kan ställa allt i sin ordning.



Med originalet relativt färskt i minnet är det svårt att inte jämföra de båda filmerna. De är snarlika i det mesta, men ändå är det inte lika bra här. Det är en del som liksom blir "lost in translation". Ändringarna som gjorts är inte till det bättre, även om grundidén fortfarande är rolig. Kulturkrocken skapar flera roliga scener och man får sig ett par skratt, men det är långt ifrån en helgjuten film.



Jean Reno och Christian Clavier är så klart viktiga för filmen då de funkade så pass bra i originalet. Lite kul med fransmän på vift i Chicago, men de är inte lika roliga eller komfortabla som i originalet. Christina Applegate funkar som kärleksintresset och Malcolm McDowell är lite halvskön som trollkarlen.



Som sagt, de flesta ändringarna känns inte som förbättringar, snarare tvärtom. Hela sidostoryn med hotellet i originalet är t.ex. borta och den delen saknas helt klart då den liksom höll ihop storyn hela tiden. Nu blir det desto spretigare. Som film är det klart svagare, men fortfarande ganska roligt och smått underhållande. Däremot är originalet utan tvekan att föredra alla dagar i veckan.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.7

The Black Hole

Titel: The Black Hole / Det svarta hålet
Genre: Sci-Fi/Action/Äventyr
Land: USA
År: 1979
Regi: Gary Nelson
I rollerna: Maximilian Schell, Robert Forster, Anthony Perkins, Ernest Borgnine

Handling: Astronauter hittar en sedan länge försvunnen rymdfarkost som används som forskningsstation i yttre rymden. Den bebos av en man som vill utforska ett svart hål.

Omdöme: Besättningen ombord rymdskeppet Palomino upptäcker en sedan 20 år försvunnen rymdfarkost, Cygnus, som uppenbarar sig en bit ifrån dem. Besättningen ombord Palomino består av kapten Dan Holland (Robert Forster), Dr. Alex Durant (Anthony Perkins), Dr. Kate McCrae (Yvette Mimeaux), löjtnant Charlie Pizer (Joseph Bottoms), Harry Booth (Ernest Borgnine) samt roboten V.I.N.CENT. (röst av Roddy McDowall). Besättningen beger sig till rymdfarkosten som befinner sig farligt nära ett svart hål.




Cygnus visar sig vara en jättefarkost som verkar vara helt övergiven. Vad har hänt med besättningen och hur kommer det sig att farkosten försvann i 20 år? Snart upptäcker Palomino-besättningen att det finns robotdrönare ombord och att en ledande forskare, Dr. Hans Reinhardt (Maximilian Schell) ensam har full kontroll över farkosten.




Självklart vill Palomino-besättningen försöka ta reda på vad som hänt och utforska Cygnus. En sak de samtliga kan konstatera är att de kategoriserar Dr. Reinhardt mellan ett geni och en galning. Han har nämligen bestämt sig för att bege sig in i det svarta hålet i dess närhet och tror sig ha beräkningarna för att ta sig igenom det svarta hålet och komma ut på andra sidan.




Dr. Durant är fascinerad över Dr. Reinhardts arbete och vision, vilket gör att han överväger att följa med på resan in i det svarta hålet. De övriga, främst kapten Holland och Harry Booth, gör dock oroväckande upptäcker när de utforskar rymdfarkosten. Även V.I.N.CENT. samlar in fakta som stödjer de bägges farhågor då den kommunicerar med den gamla slitna roboten B.O.B. (röst av Slim Pickens) som har ett och annat att berätta om vad som händer och hänt ombord Cygnus.




Denna påkostade Disney-film är tack och lov ingen barnfilm. Den kom i kölvattnet av framgångsrika och revolutionerande Star Wars (1977) men är en till stor del mer filosofisk historia i lite mindre skala. Handlingen utspelar sig främst ombord Cygnus-skeppet och det svarta hålet, och det är endast sex skådespelare i hela filmen. Lite som en crossover mellan 2001: A Space Odyssey (1968), Silent Running (1972), Star Wars (1977) och The Final Countdown (1980) skulle man kunna säga.




Vad man får är en film som med ett behagligt tempo låter oss utforska tillsammans med Palomino-besättningen. Något av ett mysterium där man bara väntar på vad de ska upptäcka för faror och obehagligheter. Filmen funkar faktiskt ganska väl får sägas, åtminstone under filmens första timme.




Något som absolut inte får underskattas är musiken av John Barry som skapar god stämning med klassisk Barry-musik. Man känner igen det med en gång och på sina håll är det James Bond-känsla över musiken. Enda svagare partiet som inte riktigt funkar är en hjälte-slinga som spelas i två-tre scener, annars är det rakt igenom njutbart och framhäver verkligen den rätta stämningen där ute i rymden.




Effekterna är till stor del till belåtenhet även om det finns en del skavanker på sina håll. Det är dock inte så B som man sett i andra filmer i genren från den här tiden. Gillar även den maffiga insidan av Cygnus-skeppet som verkligen ger intrycket av att vara stort. De två robotarna V.I.N.CENT. och B.O.B. ser lite komiska ut och tillför även en del humor till filmen. Att låta Slim Pickens stå för ena rösten är t.ex. en klart kul detalj. Men de visar sig även vara användbara stridsmaskiner när det väl kommer till kritan.




Under filmens sista 20-30 minuter trappas tempot upp vilket tyvärr inte är till det bättre. Mer action, pang-pang och explosioner ombord vilket gör att det trevliga tempot med mysteriet och utforskningen av skeppet övergår till att man drar på för fulla muggar. En del av effekterna funkar inte här och även trovärdigheten sjunker nu betänkligt.




Om filmen under de första två tredjedelarna ligger på en trea till stark trea, är den sista tredjedelen tyvärr avsevärt mycket svagare. Inte till den grad att det skulle bli olidligt, men utan tvekan så att det inte hade behövts. Hade helt enkelt kunnat fortsätta i liknande stil och tempo som man hade under första timmen och kanske bara trissa upp spänningen en aning. Trots allt en ganska trevlig filmtitt under långa stunder och det är det man främst tar med sig, inklusive John Barrys musik.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.9