Bright Lights, Big City

Titel: Bright Lights, Big City / Neon - Bright Lights, Big City
Genre: Drama
Land: USA
År: 1988
Regi: James Bridges
I rollerna: Michael J. Fox, Kiefer Sutherland, Phoebe Cates, Jason Robards

Handling: En ung man från Kansas har flyttat till New York och jobbar där på en tidsskrift. Han har fastnat i en värld med fester, alkohol och droger vilket gör att han sakta men säkert håller på att gå ner sig. Hans enda hopp är kusinen till vännen Tad. Kan hon hjälpa honom?

Omdöme: Efter att ha gjort lättsammare filmer som Back to the Future (1985), Teen Wolf (1985) och The Secret of My Success (1987), ville Michael J. Fox inte hamna i ett fack. Han gjorde då denna och Brian De Palmas Casualties of War (1989) innan han återvände till de lättsammare rollerna igen.



Jamie (Michael J. Fox) är en aspirerande författare som försöker få sin självbiografiska historia publicerad. Den berättar om hur han kom från Kansas City till New York med sin flickvän Amanda (Phoebe Cates) och hur saker och ting förändrades när hon blev fotomodell och han började med droger och festande i New York.



Jamie jobbar som faktagranskare på en New York-tidskrift och har börjat försumma sitt arbete, vilket lett till att chefen Clara (Frances Sternhagen) är på honom extra mycket. Men Jamie kör sin stil med långluncher, ett par drinkar och en del snortande av "Bolivias nationalprodukt" som hans vän Tad (Kiefer Sutherland) kallar det för.



Tad är Jamies bäste vän, men även om de har kul ihop är Tad huvudanledningen till varför Jamie har ett drogmissbruk. Tad ringer nämligen upp Jamie i princip dagligen för att dra med honom på de heta festerna i stan och fixar drogerna åt de båda. Droger, alkohol och kvinnor är vad som gäller om du är yuppie i New York under 80-talet.



Det är en tung period för Jamie som alltmer börjat inse att han inte kommer bli en publicerad författare. Han försöker även dränka sina sorger då Amanda har lämnat honom och så sörjer han sin mamma (Dianne Wiest) som gick bort i cancer för precis ett år sedan. Allt gör att Jamie försöker glömma allt och där kommer drogerna och alkoholen in, något som givetvis är ohållbart i längden.



Filmen bygger på en bok av Jay McInerney som även skrivit manuset och boken beskrevs som en blandning mellan The Graduate (1967) och The Lost Weekend (1945). Från början var Tom Cruise tänkt att spela huvudrollen med Joel Schumacher som regissör. Ett par år senare blev det Michael J. Fox som fick huvudrollen och Joyce Chopra, som hade gjort Smooth Talk (1985), skulle regissera. Hon fick sparken efter en månad och in plockades James Bridges som bl.a. hade gjort The Paper Chase (1973) och The China Syndrome (1979) för vilka han Oscarsnominerades för sina manus.



Boken kan mycket väl vara något bra då man känner att det finns en story här med flera lager. Tyvärr kommer det inte riktigt fram i filmen. Aldrig optimalt när man byter regissör och skriver om manus i sista stund. Sen känns väl inte Michael J. Fox helt rätt för rollen då man har svårt att se honom som nerdekad yuppie. Han försöker men det är annat som liksom kommer i vägen.



Ett problem filmen har är de många drömmarna och hallucinationerna Jamie har p.g.a. sitt missbruk. Det blir som en dimma och mardröm, inte minst när han tänker på sin mamma. Det är alldeles för deppigt och jobbigt. Dessutom med en sidohistoria om en s.k. "coma baby" som blir en återkommande följetong Jamie följer i tidningarna och som även blir en del av hans hallucinationer. Ville gilla det här mer. Den har trots allt en hel del som talar för den, men tyvärr får filmen inte till det. Då gillar jag t.ex. Less Than Zero (1987) mer som handlar om lite samma sak med drogmissbruket bland ett par unga vänner och yuppies på 80-talet.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.7