Day of Anger

Titel: I giorni dell'ira / Day of Anger / Days of Wrath / En främling kom för att hämnas
Genre: Västern
Land: Italien/Västtyskland
År: 1967
Regi: Tonino Valerii
I rollerna: Lee Van Cleef, Giuliano Gemma, Walter Rilla, Christa Linder

Handling: Scott är staden Cliftons slagpåse. När revolvermannen Frank Talby anländer till staden för att driva in en skuld från några av stadens mer respektabla medborgare som blåst en före detta kompanjon till Talby vid ett rån, så ser Scott sin chans att slå följe med Talby och förverkliga sin dröm att bli en revolverman och att äntligen få respekt av stadens societet som tidigare behandlat honom så illa.

Omdöme: Den lugna staden Clifton har sin s.k. byfåne i Scott (Giuliano Gemma) då han som stadens gatusopare har hand om tömningen av avloppsvattnet. Stadens invånare ser ner på honom som sådan och för att han är son till en prostituerad. Scott har alltid drömt om att bli en revolverman och har tränat för det en längre tid. Han sparar ihop till att kunna köpa sig en revolver och byta yrkesinriktning, men det tar tid.




En dag rider en främling in i Clifton. Främlingen visar sig vara Frank Talby (Lee Van Cleef). Talby är tidigt givmild gentemot Scott och Scott ser sin chans att lära sig ett och annat av Talby. En Talby som kommit för att driva in en skuld från några av stadens mäktigaste män.




Talby och Scott blir snart ett radarpar då Talby märker att Scott har talang för att dra kvickt och skjuta träffsäkert. Samtidigt som Talby lär ut ett par lektioner till Scott, planerar topparna i staden för hur de ska göra sig av med Talby som blivit till ett orosmoment.




En trevlig spaghettivästern av Tonino Valerii som ett par år senare gjorde My Name Is Nobody (1973) med Henry Fonda och Terence Hill. Denna film kom mellan Sergio Leones dollar-trilogi och Once Upon a Time in the West (1968). Lee Van Cleef hade gjort sig ett namn i genren, så pass att han fick spela huvudrollen. Han passar utan tvekan mycket bra i spaghettivästerns och denna är en bra sådan.




Det hela börjar med titelmelodin av Riz Ortolani som verkligen sätter tonen. Må inte vara i Ennio Morricone-klass, men klart trevlig och lekfull som passar bra. Denna titelmelodi blir sedan ett återkommande inslag med lite olika versioner på den. Melodin användes för övrigt av Quentin Tarantino i Django Unchained (2012).




Filmen blir till något av en buddy-film mellan Talby och Scott, även om man inte riktigt kan vara säker på hur lojal och ärlig Talby är. Han har trots allt ett rykte om sig att vara en elak jäkel. Scott å sin sida är som en tvättsvamp som suger åt sig av Talbys lektioner och tar lärdom av den rutinerade revolvermannen. Scotts självförtroende växer också till den grad att han tänker visa staden att han inte längre är en slagpåse och bör behandlas med respekt, annars kan det sluta illa...




Skulle vilja påstå att filmen funkar klart bra under sisådär de första två tredjedelarna. Det är ganska händelserikt och inte så enkelspårigt som man kanske förväntar sig. Dock sträcker man speltiden upp mot 2-timmarsstrecket och filmen tappar en aning när Talby bygger sin bar. Betygsmässigt landar det därför på mellan en stark trea och svag fyra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1