Living

Titel: Living
Genre: Drama
Land: Storbritannien/Japan
År: 2022
Regi: Oliver Hermanus
I rollerna: Bill Nighy, Aimee Lou Wood, Alex Sharp, Adrian Rawlins

Handling: I 1950-talets London bestämmer sig en humorlös tjänsteman för att ta ledigt från jobbet för att uppleva livet efter att ha fått en dyster diagnos.

Omdöme: Denna engelskspråkiga remake på Akira Kurusawas hyllade Ikiru (1952) kom exakt 70 år efter originalet. Minnet av originalet var att det var en film som inte riktigt lyckades skapa tillräckligt med känslor hos mig för att lyfta. Och när jag läser min text om originalet är det till stor del samma tankar som dyker upp med denna film. De är helt enkelt snarlika på många sätt och vis.



Mr. Williams (Bill Nighy) är en statligt anställd tjänsteman som ses som lite butter, tråkig och strikt av sina medarbetare. En dag får han ett tungt besked av sin doktor. Han har endast ett par månader kvar att leva, något som får honom att släppa allt. Han dyker inte längre upp på jobbet och hans skrivbord står tomt i väntan på hans återkomst. De övriga på kontoret undrar vad som kan ha hänt deras avdelningschef.



Mr. Williams tar sig till en kuststad för att begå självmord, något han inte är kapabel till. Istället träffar han en aspirerande författare som är den första han berättar den tragiska nyheten för. Han tar med Mr. Williams på en barrunda. Men det är inte förrän han återvänder till London och stöter på Margaret Harris (Aimee Lou Wood) som något förändras. Hon är en ung medarbetare från kontoret vars livslust smittar av sig och gör att Mr. Williams får en ny syn på livet under sina sista månader.



Inledningsvis följer vi det monotona och smått onödiga arbetet Mr. Williams och hans medarbetare gör. En ny ung medarbetare i form av Peter Wakeling (Alex Sharp) gör att vi får en utomståendes syn på Mr. Williams och arbetet. Efter att Mr. Williams fått sitt tunga besked följer fyllesekvensen i kuststaden som också är svagast. Mötena med Miss Harris är nog filmens starkaste kort då han livar upp och hon är full av energi och livslust. Efterspelet är sedan helt ok med Mr. Williams förändring och hur han påverkat folk runt honom.



Även om det är en tankeväckande historia och med ett par bra prestationer ledda av Bill Nighy, är det en för deprimerande film. Visst har den en del ljusglimtar och det är bra att Mr. Williams får folk runt honom att stanna upp och fundera lite över sitt eget liv. Däremot hade det varit intressant om man vågat göra något lite annorlunda av det hela, en nyversion som kanske kunde ha utspelat sig i dagens samhälle istället för en renodlad remake som det blir nu. Budskapet är dock tidlöst och det är absolut inget fel i att det utspelar sig på 1950-talet.



När jag först läste om filmens handling var det inte Ikiru (1952) som tankarna initialt gick till. Istället var det brittiska Last Holiday (1950) med Alec Guinness i huvudrollen. En film med liknande premiss men där det istället för att göras till en deppig historia bjuder på gott om värme och humor. I mitt tycke en mer tillfredsställande film jag hellre ser om en vacker dag än denna och dess japanska original.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4