This Is Spinal Tap (Revisited)

Titel: This Is Spinal Tap
Genre: Komedi/Musik
Land: USA
År: 1984
Regi: Rob Reiner
I rollerna: Michael McKean, Christopher Guest, Harry Shearer, Tony Hendra

Handling: Regissören Marty DiBergi följer och dokumenterar en åldrande brittisk rockgrupp på deras turné i USA.

Omdöme: Det brittiska rockbandet Spinal Tap har funnits i 17 år och har kommit till USA för att turnera med sitt nya album "Smell the Glove". Det är första gången på sex år som de kommit till USA och filmmakaren Marty DiBergi (Rob Reiner) hoppar på chansen att göra en dokumentär om bandet som kallats för Englands mest högljudda band.



Tre av bandmedlemmarna hamnar oftare framför kameran. Det är de båda barndomsvännerna David St. Hubbins (Michael McKean) och Nigel Tufnel (Christopher Guest) som sjunger, spelar gitarr och är hjärnorna bakom låtarna plus basisten Derek Smalls (Harry Shearer).



Bandet är inte det populäraste eller mest välkända, snarare tvärtom. Deras manager Ian Faith (Tony Hendra) försöker desperat se till att bandet får uppträda runt om USA samtidigt som det är strul med att släppa det nya albumet då skivbolaget finner omslaget sexistiskt och stötande.



Denna långfilmsdebut av Rob Reiner är en av de mest hyllade mockumentärerna som gjorts. En film som hade setts tidigare men aldrig riktigt uppskattats. Kul nog uppskattas den mer nu och det visar sig även att absolut ingenting från filmen hade satt sig sedan tidigare.



I princip hela filmen är improviserad där "bandmedlemmarna" fått fria händer och där man spelat in timvis med material och sedan klippt ihop det till det färdiga resultatet. Vad det ger är en dokumentär-stil där man plockat ut det mesta av det bästa. Det finns en nackdel med det hela och det är att man inte direkt har en story utan snarare flera fristående scener. Men det funkar för det mesta bra vilket ger en underhållande och faktiskt realistisk titt på rockbranschen.



Ett par scener är omöjliga att inte skratta gott åt. Finns helt klart flera guldkorn här som gör att man förstår varför filmen är så pass älskad och inte minst kultförklarad som den är. Vi har ju älskvärda karaktärer att följa som gör det smått omöjligt att inte gilla vad man ser. De är som vuxna barn som stannat kvar i utvecklingen, vilket gör dem något naiva men de menar väl. Något som också är viktigt att poängtera är att de alla var fullt kapabla musiker vilket gör att musiken och framträdandena oftast håller bra klass, även om man driver med sångtexterna.



I efterhand läser man att flera riktiga rockmusiker känner igen sig i mycket av det som sker i filmen. Och trots att det är en komedi finner många av dem det inte roligt utan snarare slående då de själva varit med om liknande saker. Det är också det som gör att filmen funkar så pass bra och håller än idag. Det är en kärleksförklaring till rockmusiker, inte minst de mindre lyckade.



Ett tips är att se rockdokumentärerna Rush: Beyond the Lighted Stage (2010) och Anvil: The Story of Anvil (2008) om två riktiga rockband som utan tvekan gör att denna film uppskattas desto mer nu. Mycket värme och hjärta bland rockband, precis som i denna mockumentär.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.9