Die Wannseekonferenz / The Conference

Titel: Die Wannseekonferenz / The Conference / Wannsee 1942
Genre: Drama
Land: Tyskland
År: 2022
Regi:
I rollerna: Philipp Hochmair, Johannes Allmayer, Jakob Diehl, Godehard Giese

Handling: Den 20 januari 1942 samlas den tyska naziregimens toppskikt i en villa i Berlinförorten Wannsee. Det är Reinhard Heydrich som sammankallat till ett möte som skall avhandla den slutgiltiga lösningen av judefrågan.

Omdöme: Den ökända Wannseekonferensen dramatiserades av HBO med den minnesvärda TV-filmen Conspiracy (2001). Redan 1984 kom den tyska TV-filmen Die Wannseekonferenz (1984), så detta kom att bli tredje gången händelserna filmatiserats.



Flera tyska toppmän samlas i en avlägsen villa i Wannsee för att diskutera nazismens judiska problem, som de så fint kallar det för. Det är Reinhard Heydrich (Philipp Hochmair) som kallat till mötet tillsammans med bl.a. Adolf Eichmann (Johannes Allmayer) och Heinrich Müller (Jakob Diehl).



Under 90 minuter ska herrarna diskutera osmakliga frågor kring hur de ska rensa ut judaismen från Europa. Arbetet har påbörjats och till stor del är de nöjda. Nu ska nästa fas inledas och tanken är att runt 11 miljoner judar ska slussas till diverse koncentrationsläger för den slutgiltiga lösningen.



Givetvis är det som det ska vara när historien berättas på originalspråket tyska. Ändå är det svårt att inte tänka på och jämföra med Conspiracy (2001) som även funkade bra vid omtitt. Det blir en mer laddad stämning i den än vad det blir här. Här känns det mer som den går efter protokoll som förts med mycket dialog men kanske inte så mycket som får pulsen att öka.



Philipp Hochmair i rollen som Reinhard Heydrich respektive Godehard Giese som den ständigt ifrågasättande Dr. Wilhelm Stuckart utgör filmens bästa prestationer och karaktärer. Heydrich har nästan hela tiden ett småflin när han presenterar sina planer medan Stuckart är kritisk till det mesta, även om det mer har att göra med lagar och regler än att han inte skulle hålla med i sak.



Det blir lite som en historielektion som man repeterar om man sett nämnda Conspiracy (2001) och det är inget nytt man bjuds på, vilket inte är så konstigt med tanke på att det är faktabaserat. Inte så dramatiskt som förväntat även om det finns en del diskussioner och argument som hettar till en del. Det hela är lite som klassiska 12 Angry Men (1957), även om den är i en klass för sig när det kommer till män samlade vid ett bord-filmer. Till slut blir det mest en smaksak om man föredrar denna tyskspråkiga version eller den engelskspråkiga Conspiracy (2001). Möjligen avgör det även vilken man ser först.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.4

Return to Seoul

Titel: Retour à Séoul / Return to Seoul / Tillbaka i Seoul
Genre: Drama
Land: Kambodja/Frankrike/Tyskland/Belgien/Sydkorea/Rumänien/Qatar
År: 2022
Regi: Davy Chou
I rollerna: Park Ji-min, Oh Kwang-rok, Kim Sun-young, Guka Han

Handling: Freddie är 25 år och har levt hela sitt liv i Frankrike efter att ha adopterats. I ren impuls beslutar hon sig för att åka till Sydkorea i ett försök att återupptäcka sina rötter. Envetet börjar hon att leta efter sina biologiska föräldrar i ett land hon inte vet någonting om på en resa som kommer att ta hennes liv i nya, oanade riktningar.

Omdöme: Regi av fransk-kambodjanske regissören Davy Chou som jag kul nog träffade under visningen av hans förra film Diamond Island (2016). Hade inte noterat att det var samma regissör innan denna film togs an. Han fick idén och inspiration till filmen eftersom hans fransk-koreanska vän gick igenom något liknande när hon en dag återvände till Sydkorea och gick igenom en personlig resa då hon letade upp sina biologiska föräldrar.



Filmen, som var Kambodjas Oscarsbidrag, ser 25-åriga fransk-koreanskan Frédérique "Freddie" Benoît (Park Ji-min) anlända till Seoul, Sydkorea. Hon får genast bra kontakt med Tena (Guka Han) som jobbar i receptionen på hotellet och kan franska. Tanken med vistelsen var egentligen bara semester i två veckor och att utforska landet, men med hjälp av Tena söker Freddie upp adoptionsbyrån Hammond för att försöka komma i kontakt med sina biologiska föräldrar.



Freddie var uppenbarligen inte förberedd för vad som komma skall. Hon kom ju till landet som vanlig turist var det tänkt. Nu plötsligt vid 25 års ålder får hon hastigt och lustigt träffa sin biologiska far och hans familj. Mötet blir givetvis emotionellt men för Freddies del är reaktionen mer konfunderad än glädje eller sorg.



Det blir lite svårt att få grepp om Freddie som är avståndstagande och stöter smått bort de runt henne. Om det endast är en försvarsmekanism för att skydda sig själv från att bli sårad eller om det är hennes bortskämda natur är lite oklart då man inte får mycket bakgrund till hur hon är som person hemma i Frankrike eller vad hon gör.



Under de kommande åren uppvisar Freddie ett självdestruktivt beteende. Har det att göra med hennes förvirrade tillstånd med tanke på att hon är adopterad och inte har alla svar? Kanske det. Men hennes attityd är allt annat än ödmjuk. Hennes bemötande är inte ok hur det än ligger till och tyder på att hon är bortskämd och uppför sig som en självisk tonåring, trots att hon är 25. Eller så har hon psykiska problem, vilket inte är helt omöjligt med tanke på hur hon ibland uppträder.



Det är en film som borde kunna bli en vacker resa, både genom landet Sydkorea och den personliga resan Freddie gör. Något håller den tillbaka då man känner att det finns en bra film där inne någonstans. Det mesta faller därför på regin och huvudpersonen. Ibland glimtar det till på sina håll, men mest blir det utdragna scener och många situationer som förklaras dåligt. Kanske är det regissörens sätt att berätta historien som en adopterad känner sig. Tyvärr är det inte för filmens bästa och gör att man har lite svårt att ta till sig filmen fullt ut.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.1

Holy Spider

Titel: Holy Spider
Genre: Kriminalare/Drama/Thriller
Land: Danmark/Tyskland/Frankrike/Sverige/Jordanien/Italien
År: 2022
Regi: Ali Abbasi
I rollerna: Zar Amir-Ebrahimi, Mehdi Bajestani, Arash Ashtiani, Sina Parvaneh

Handling: I den heliga iranska staden Mashhad har en rad mord på prostituerade kvinnor ägt rum. Bakom morden ligger en iskall gärningsman - av pressen kallad Spider Killer - som opererar med övertygelsen att han är utsänd av gud. När en kvinnlig journalist beger sig dit för att undersöka fallen uppstår stora frågetecken till varför myndigheterna ännu inte lyckats ingripa. Och snart är mördarens gärning något som också hyllas av fler än honom själv. Baserat på verkliga händelser.

Omdöme: Baserat på verkliga händelser från 2000-2001 och var Danmarks Oscarsbidrag för 2023. En seriemördare härjar i den heliga iranska staden Mashhad. Mördaren har under ett par månader dödat 10 prostituerade och fler kommer det att bli.



Kvinnliga journalisten Arezoo Rahimi (Zar Amir-Ebrahimi) anländer från huvudstaden Teheran för att göra efterforskningar i det uppmärksammade fallet. Hon söker upp en gammal kollega på en lokal tidning för att få mer inblick i fallet. Hon träffar även den ansvarige polisutredaren på fallet. Hon kan konstatera att det inte görs tillräckligt för att försöka hitta och stoppa mördaren. Det är nästan som de låter mördaren härja fritt fram tills han själv anmäler sig hos polisen alternativt tas på bar gärning med handen i kakburken.



Under tiden som Rahimi kommer allt närmare mördaren med hjälp av sina färdigheter som journalist och inte tar ett nej som svar, fortsätter mördaren Saeed Azimi (Mehdi Bajestani) att härja. På sin motorcykel glider han fram i natten, iakttar och väljer ut sitt nästa offer. Azimi är en f.d. krigsveteran från Iran-Irak-kriget och lider uppenbarligen av PTSD och mental sjukdom. Hans fru och barn märker att han är något frånvarande och får plötsliga raseriutbrott, men tror mest det beror på stress från hans arbete i byggbranschen.



En mörk historia och titt på hur religion, politik och ett för en främmande samhälle kan fungera i sina mörkaste stunder. För det är inte bara en seriemördare som härjar, det är en religion och ett samhälle där både de styrande och majoriteten av folket verkar likgiltiga inför dödandet. Så pass att det är många som stödjer vad mördaren gör med tanke på att de ser det som att han har fog för det i deras religion då han rensar staden från avskummet som de prostituerade är.



Filmens styrka ligger i den ödesmättade stämningen som ligger över historien, mycket tack vare bra musik av Martin Dirkov som även gjorde musiken till Gräns (2018) och Shorta (2020). Musiken skapar verkligen en god stämning nästan på egen hand, även om manuset och de två huvudpersonerna också övertygar.



Zar Amir-Ebrahimi i rollen som journalisten Rahimi var intressant nog ansvarig för att rollsätta filmen och letade efter någon för huvudrollen. Men när kvinnorna var osäkra och oroliga för vad rollen krävde (att visa sitt hår, röka och annat), blev det till slut hon själv som fick rollen. Hon gör rollen till sin och vann pris i Cannes för sin prestation. Finner ibland Rahimi som lite för spydig och kaxig i sin attityd och i sitt bemötande, men hon ska också vara från huvudstaden och ha skinn på näsan för yrket och i ett samhälle där männen gör lite som de vill.



Mehdi Bajestani som seriemördande familjefadern Azimi är bäst i en tacksam roll att spela. Påminner kul nog ofta om Maximilian Schell utseendemässigt (med skägg) och med minspelet. Han övertygar som mannen som har svårt att gå vidare efter vad han upplevt under kriget han slogs i. Han känner att han borde dött som martyr och har nu fått något att leva för när han rensar upp bland de prostituerade i staden. Med en stark religiös tro är han övertygad om att han har rätten på sin sida att göra vad han gör.



Filmen har tre tydliga faser. Det är Rahimi och hennes journalistik. Det är Azimi och hans mördande. Och så är det religionen och det iranska samhället som synas. Hur delade åsikterna är i fallet vilket har sin grund i den smått hjärntvättade religiösa aspekten. Hur många hyllar mördaren och ser honom som en hjälte är nästan lika skrämmande som själva morden...

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

Norbourg

Titel: Norbourg
Genre: Drama
Land: Kanada
År: 2022
Regi: Maxime Giroux
I rollerna: Vincent-Guillaume Otis, François Arnaud, Paul Henry Athis, Christine Beaulieu

Handling: En dramatisering av Norbourg-skandalen 2005 där Vincent Lacroix och vicepresidenten Éric Asselin förskingrade miljoner genom deras fondbolag Norbourg.

Omdöme: Norbourg-skandalen skulle komma att bli en av de största i Kanadas historia och den största i Quebec-provinsen. Allt kretsar kring fondbolaget Norbourgs grundare Vincent Lacroix (François Arnaud) och hans högra hand Éric Asselin (Vincent-Guillaume Otis) som var hjärnorna bakom allt. De träffas först år 2001 då finansinspektionen granskar Norbourg. Éric Asselin jobbar för finansinspektionen och har hand om granskningen av Norbourg och Vincent Lacroix.



Éric borde vara nöjd att vara statligt anställd med ett stabilt och relativt välbetalt jobb. Men han vill uppenbarligen tjäna mer och girig som han är ser han möjligheten att göra affärer med Vincent efter att ha sett hur mycket de tjänar. Éric blir varse om att Norbourg letar efter en ekonomichef och han är givetvis perfekt för uppdraget. Det blir starten på blomstrande affärer för Norbourg, mestadels genom att förskingra investerares och fondsparares pengar för eget bruk.



Det är inte helt lätt att förstå exakt hur allt går till och hänga med i turerna kring Norbourgs verksamhet. Eftersom det är en planerad och kalkylerad förskingringsverksamhet de bedriver, krävs givetvis att fler är inblandade än bara Vincent och Éric, men de två är hjärnorna bakom det mesta. Sedan har de några dataexperter och andra som hjälper till att ändra siffror och förfalska dokument. Plus en del utomstående som blir mutade för att ge dem olika tillstånd och godkännanden.



Vad man som hederlig medborgare frågar sig är vad de inblandade egentligen tror? Tror de att de ska kunna fortsätta med sina skumma affärer hur länge som helst och komma undan med det? Med tanke på de stora summorna är det bara en tidsfråga innan det hela uppdagas och då är det kört. Därför är det väldigt konstigt att de inte planerar för vad som komma skall och lägger undan sina tillgångar istället för att helt öppet skylta med allt.



Vincent Lacroix må inte vara Gordon Gekko från Wall Street (1987), men visst är han något av en yuppie och stor fisk inom finansvärlden som tror att han är oövervinnerlig. Éric Asselin är mer kalkylerad och Vincent förlitar sig nog lite för mycket på sin högra hand. Éric är kanske inte så lojal som Vincent tror och hoppas när det börjar knaka i fogarna för Norbourg.



Inte alls någon tokig dramatisering om denna finansskandal som drabbade allt från stora företag till vanliga privatpersoner som såg sina investeringar och besparingar förskingras. Filmen hade vunnit på att förklara lite bättre och gett en lite mer kött på benen runt alla turer. För om man inte är helt insatt i hur allt funkar har man en del frågor som förblir obesvarade. Till slut blir det en uppgång och fall-historia utan någon att fatta tycke för och då saknar man den känslomässiga biten lite grann. Trea till stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.7

EO

Titel: IO / EO / Eo
Genre: Drama
Land: Polen/Italien/Storbritannien
År: 2022
Regi: Jerzy Skolimowski
I rollerna: Sandra Drzymalska, Lorenzo Zurzolo, Mateusz Kosciukiewicz, Isabelle Huppert

Handling: När Eo inte längre får vara kvar på cirkusen han vuxit upp i hamnar han på en bondgård. Men friheten och kärleksfulla minnen kallar och Eo rymmer. Under sina resor över kontinenten stöter han på både bra och dåliga människor och upplever såväl glädjeämnen som sorger. En berättelse om det moderna Europa genom en åsnas ögon.

Omdöme: Denna Oscarsnominerade åsnefilm regisseras av Jerzy Skolimowski som en gång i tiden gjorde filmerna Deep End (1970), The Shout (1978) och Moonlighting (1982). Det var blandad kvalité på dessa, så frågan var vad man skulle bjudas på här. En film som starkt blivit influerad av franska åsnefilmen Au hasard Balthazar (1966) som påverkade Skolimowski djupt.



Eo är en liten åsna som uppträder på cirkus med Kasandra (Sandra Drzymalska). Den har det inte så tokigt och det är allt åsnan känner till. Men när cirkusen tvingas stänga ner tack vare aktivister och protester, säljs Eo och hamnar på en bondgård. Förvirrad över vad som händer känner den sig ensam och tänker tillbaka på de gyllene tiderna med Kasandra.



Till slut får Eo nog och lyckas fly från bondgården. Det blir starten på en resa som kommer ta Eo genom Europa, från Polen ner till Italien. Längs vägen upplever Eo både frihet och fångenskap, de som vill Eo väl och de som behandlar Eo illa.



Det är klart att det är lite annorlunda och udda med en film där en åsna är huvudkaraktären. Det blir givetvis inte mycket dialog, även om människorna Eo träffar på lever sina liv som Eo iakttar. Filmen blir rik på konstnärliga inslag med fint foto, med en del drömsekvenser och annat som liksom täcker över det relativt tunna manuset.



Helt klart mer yta än innehåll vilket är fint att titta på, men man känner inte särskilt mycket för resan som görs med Eo. Det är klart att man känner en del för åsnan Eo som blir indragen i det ena och det andra, men filmen borde kunnat vara roligare alternativt djupare. Nu saknas en del för att skapa magi, även om det visuella alltså gör sitt bästa med att försöka kompensera filmens tillkortakommanden.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.8

Klienten / The Last Client

Titel: Klienten / The Last Client
Genre: Drama/Thriller
Land: Danmark
År: 2022
Regi: Anders Rønnow Klarlund
I rollerna: Signe Egholm Olsen, Anton Hjejle, Dan Zahle, Sara Fanta Traore

Handling: Den intensiva relationen mellan en psykoterapeut och hennes farliga nya klient.

Omdöme: Efter att ett tredje snarlikt bestialiskt mord skett, är polisen handfallna. Morden har skett i Köpenhamn, Trondheim och nu senast i Stockholm. I samtliga fall har en gravid kvinna fått sitt foster utskuret av mördaren. Susanne Hartmann (Signe Egholm Olsen) är en framstående psykoterapeut i Köpenhamn som hör om det senaste mordet på nyheterna. Hon kom själv precis från Stockholm och tycker sig känna igen meddelandet som mördaren lämnat efter sig.



Dagen efter att ha hört om det senaste mordet på nyheterna, har Susanne en ny klient. Det är den enda inbokade för dagen. Klienten visar sig vara en ung man vid namn Mark Zidenius (Anton Hjejle). Han ger redan från början ett lite udda intryck men det är inte ovanligt med tanke på de Susanne träffar i sitt yrke.



Under den timmes långa första sessionen ska Susanne försöka ta reda på vad Mark vill ha hjälp med. Men redan efter ett par minuter känner hon sig osäker på om hon är rätt person att hjälpa honom. Han verkar vara ett fall för psykiatrin och behöva vård, inte bara terapisamtal. Snart känner hon sig obekväm då hon misstänker att Mark kan vara mördaren som begått morden. Men vad har fått honom att söka upp just henne?



Efter de inledande minuterna där det tredje mordet sker, övergår detta till att bli ett kammarspel mellan Susanne och Mark. Nu verkar det hela komma att utspela sig på hennes kontor och bli en hjärnornas kamp. Susanne försöker ta reda på mer samtidigt som hon värnar om sitt liv och försöker påkalla hjälp. Mark å sin sida har en agenda som han sakta men säkert sätter i verket.



Lite småsömnigt får man säga att det är att ta sig igenom terapisamtalet, även om det tidigt blir laddat. Det verkar inte direkt leda till något, men så händer något. Med en halvtimme kvar förändras spelreglerna och nu känner man att detta faktiskt har något att bjuda på. Lite synd att det tar så pass lång tid bara. Till slut känner man att tanken var god men en del detaljer och utförandet saknar lite mer finess för att verkligen bli något. En grund som om den finslipas och får rätt regissör kan bli material till en bra och vass remake.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.3

Fire of Love

Titel: Fire of Love
Genre: Dokumentär
Land: USA/Kanada
År: 2022
Regi: Sara Dosa

Handling: Katia och Maurice Krafft, två älskande vulkanologer, riskerar sina liv i jakten på utbrott världen över. Deras kameror fångar spektakulära bilder nära utplåningens rand. Vulkanerna är den gemensamma passionen som efter två decennier av äventyr och upptäckter skulle leda till parets våldsamma död. Dokumentären skildrar deras liv och gärning genom arkivmaterialet de lämnade efter sig. Det här är en berättelse om deras kärlek, till vulkaner och till varandra.

Omdöme: Denna Oscarsnominerade dokumentär av Sara Dosa består uteslutande av arkivmaterial. Det är videoklipp och stillbilder främst tagna av paret Katia och Maurice Krafft, plus en del intervjuer och TV-framträdanden. Vi hör dem berätta med sina egna ord samtidigt som dokumentären berättas av filmmakaren Miranda July som bl.a. gjorde Me and You and Everyone We Know (2005).



Katia och Maurice Krafft är två franska vulkanologer som delar kärleken för vulkaner. De träffas som studenter och gifter sig år 1970. I 25 år kommer de tillsammans att utforska vulkaner och "jaga" utbrotten. Deras resa tar dem på äventyr runt hela världen. Här kan man snacka om själsfränder då de växte upp 20 km från varandra och hade tidigt samma passion och känslan av att inte riktigt passa in bland människor.



Dokumentären visar med hjälp av paret Kraffts arkivmaterial hur de dokumenterar sina äventyr. Katia med bilder och Maurice med filmkamera. Material som de sedan kan studera närmare och även använda till sina föreläsningar, böcker och filmer som de ger ut. Då de bestämde sig för att inte ha några barn var materialet de efterlämnade deras kärleksbarn.



Vi får reda på att det finns två typer av vulkanutbrott. Dels den röda som är vacker och i princip harmlös (i deras tycke) då de lättare kan förutspå vart lavan kommer att ta vägen. Dels den grå som är den farligare varianten då den är mer oförutsägbar och kan ödelägga ett större område på kort tid. Deras förkärlek är för den röda varianten, men senare under sin karriär väljer de att fokusera mer på den grå. Detta då de vill finna svar på varningstecken för att kunna förhindra katastrofer och rädda liv.



Dokumentären börjar lite lätt och det hela känns inte så värst speciellt. Visst är det vackra och unika klipp och bilder man tar del av, men det saknas kanske lite djup. Detta förändras dock sakta men säkert när man tar sig igenom dokumentären. Det blir till slut både fascinerande och känslosamt att följa Katia och Maurice då de närmar sig sitt öde.



Det tar alltså en stund för dokumentären att komma igång, men till slut är det svårt att inte ryckas med och känna kraften, både med deras historia och vulkanutbrotten. En kombination av deras passion och kärlek för vad de gjorde och för varandra, tack vare deras delade intresse för vulkaner. För även om de kunde se på saker på lite olika sätt, fanns samma drivkraft och syn på världen vilket gjorde att de kompletterade varandra och passade så bra ihop.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.6