The Fan

Titel: The Fan / Kära Miss Ross
Genre: Drama/Thriller/Skräck
Land: USA
År: 1981
Regi: Ed Bianchi
I rollerna: Lauren Bacall, Michael Biehn, James Garner, Maureen Stapleton, Hector Elizondo

Handling: Sally Ross, en legendarisk kvinnlig skådespelerska förbereder sig för sin återkomst till teaterscenen. Ett hängivet fan skickar ömma kärleksförklaringar till henne via post. När hans brev inte besvaras förbyts hans kärlek till hat och Sally bli medveten om att hon helt plötsligt svävar i livsfara.

Omdöme: Det är lite intressant att denna och två andra filmer med samma titel, västtyska Der Fan / The Fan (1982) och Tony Scott-regisserade The Fan (1996), samtliga handlar om ett besatt fan som stalkar en kändis. Dessutom har denna films originalposter en stark känsla av Gudfadern-filmerna, i båda fallen är det Paramount-filmer.



Douglas Breen (Michael Biehn) är ett hängivet fan vars besatthet av filmstjärnan Sally Ross (Lauren Bacall) börjar gå överstyr. Han skickar brev till sin favorit och gör sin kärlek känd. Breven når dock inte fram till Sally Ross då hennes assistent Belle Goldman (Maureen Stapleton) är den som läser och besvarar all post. Detta gör Douglas mer och mer upprörd då han börjar känna att assistenten är den som står mellan honom och ett förhållande med sin Sally Ross.



Samtidigt som Sally Ross övar och förbereder sig för att vara med i en Broadway-musikal, övergår Douglas besatthet till en mer obehaglig variant. Han börjar nämligen ge sig på folk i Sallys närhet och han inleder med assistenten Belle. Sally söker stöd hos sin ex-make och bästa vän Jake Berman (James Garner) samtidigt som polisen kopplas in i form av polisinspektör Andrews (Hector Elizondo).



En film av förstagångsregissören Ed Bianchi som skulle komma att fortsätta inom TV, något man kan förstå. Det är typiska TV-övergångar på flera håll, som om det ska bli reklamavbrott. Detta är dock inte en TV-film och man har fått med en del ganska stora namn får man säga. Upplägget är inte heller så tokigt och bygger intressant nog på en bok från 1977 innan en våg av stalkers gav sig på kändisar runt den här tiden i ett par uppmärksammade fall.



Michael Biehn, som fick framstående roller i The Terminator (1984) och Aliens (1986), gjorde här sin genombrottsroll. Han funkar ok, varken mer eller mindre. Lauren Bacall som smått avdankad gammal filmstjärna är också helt ok även om hon känns något för gammal för rollen. Maureen Stapleton är bra så länge hon är med i en biroll. Hon kom för övrigt att vinna en Oscar för Reds (1981) samma år. James Garner känns lite smått onödig i sin roll och det känns mest som han glidit in från en TV-serie. Den som istället blir roligast att skåda är Hector Elizondo som ofta sticker ut i biroller när man sett honom.



Filmen då? Nja, den har tyvärr en del problem man inte kan se förbi. Musikal-inslagen med repetitionerna är småjobbiga och känns mest som utfyllnad. Musiken i övrigt av Pino Donaggio lämnar en del att önska då den inte alltid passar och blir smått skrikig på ett Dimitri Tiomkin-vis som nästan totalt sänker filmupplevelsen när den är på det humöret.



Filmen har annars en ganska given influens i Brian De Palmas Dressed to Kill (1980). Just dessa bitar där stalkern väljer att göra Sally Ross uppmärksam genom att ta till en rakkniv är filmens bästa. Men det faller mest platt då det inte är lika effektivt eller stilistiskt elegant som i nämnda film. Men framförallt är det för mycket annat som får det att krypa i skinnet på en och det är aldrig ett bra tecken med en film.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.7

52 Actors - Robert Duvall

Robert Duvall är en sån där skådespelare som inte alltid ses i huvudroller men som alltid levererar bra prestationer, år in och år ut. Många klassfilmer innanför västen under flera årtionden. Må inte vara den första man nämner som favorit, men faktum är att det allt som oftast är kvalitet när han är med i rollistan.

Svårt att välja antal filmer då listan utan problem skulle kunna få med upp till 20 titlar. Väljer att ta med de elva främsta där de två sista får dela tiondeplatsen. Som vanligt är det inte lätt att rangordna i vissa fall, men går efter magkänsla och dagsform.



Plats #10

Joe Kidd (1972)


Trevlig västern av John Sturges där Duvall spelar den mäktige ranchägaren Frank Harlan som anlitar prisjägaren Joe Kidd (Clint Eastwood) att spåra upp en mexikansk bandit som härjar i området.



Plats #10

Open Range (2003)


Bra västern av Kevin Costner med den som vanligt duktige Robert Duvall i huvudrollen som Boss Spearman.



Plats #9

Apocalyse Now (1979)


Duvall är favoriten och stjäl showen när han spelar överstelöjtnant Bill Kilgore i Francis Ford Coppolas storklassiker.



Plats #8

Tender Mercies (1983)


Fin film och en utmärkt och Oscarsbelönad prestation av Duvall i rollen som avdankade countrymusikern Mac Sledge.



Plats #7

Thank You for Smoking (2005)


En klart bra regidebut av Jason Reitman om en lobbyist för tobaksbolagen där Duvall ses i en biroll som Captain.



Plats #6

We Own the Night (2007)


Möjligtvis något underskattad film om New York-polisen och den lokala maffian där en nattklubbsägare hamnar i mitten. Duvall spelar vice polischefen Albert som tillsammans med ena sonen, polisen Joe (Mark Wahlberg) ber om hjälp av den andra sonen Bobby (Joaquin Phoenix) som driver en nattklubb.



Plats #5

Falling Down (1993)


En laddad film där William Foster (Michael Douglas) en dag får nog och börjar röja i Los Angeles. Duvall spelar polisdetektiven Prendergast som under sin sista dag innan pension måste försöka stoppa mannen i vit skjorta och slips som härjar i stan.



Plats #4

The Conversation (1974)


Paranoia-thriller av Francis Ford Coppola där Harry Caul (Gene Hackman) utför ett mystiskt avlyssningsjobb och har blivit anlitad av mannen som endast är känd som "the director" spelad av Duvall.



Plats #3

Sling Blade (1996)


Stark och välspelad film av och med Billy Bob Thornton där Duvall ses i en mindre biroll som Frank Childers, bror till mentalt störde och dömde mördaren Karl (Billy Bob Thornton).



Plats #2

The Godfather: Part II (1974)


Duvall repriserar sin roll som Tom Hagen i denna utmärkta fortsättning i Gudfadern-sagan av Francis Ford Coppola. Nästan lika bra som första filmen, men saknar Marlon Brando som Gudfadern.



Plats #1

The Godfather (1972)


En sann klassiker som inte behöver någon introduktion. Också en favoritfilm som hör till de bästa. Duvall spelar Tom Hagen som är familjens advokat och högra hand till Vito Corleone (Marlon Brando).



Totalt har 49 filmer setts med Robert Duvall:

To Kill a Mockingbird (1962)
The Chase (1966)
Countdown (1967)
The Detective (1968)
Bullitt (1968)
True Grit (1969)
M*A*S*H (1970)
Lawman (1971)
THX 1138 (1971)
The Godfather (1972)
Joe Kidd (1972)
Badge 373 (1973)
The Outfit (1973)
The Conversation (1974)
The Godfather: Part II (1974)
Breakout (1975)
The Killer Elite (1975)
Network (1976)
The Eagle Has Landed (1976)
Invasion of the Body Snatchers (1978)
Apocalyse Now (1979)
The Great Santini (1979)
The Pursuit of D.B. Cooper (1981)
Tender Mercies (1983)
The Natural (1984)
Colors (1988)
Days of Thunder (1990)
Falling Down (1993)
The Paper (1994)
A Family Thing (1996)
Sling Blade (1996)
The Apostle (1997)
The Gingerbread Man (1998)
Deep Impact (1998)
A Civil Action (1998)
Gone in 60 Seconds (2000)
The 6th Day (2000)
John Q (2002)
Open Range (2003)
Secondhand Lions (2003)
Thank You for Smoking (2005)
We Own the Night (2007)
The Road (2009)
Crazy Heart (2009)
Jack Reacher (2012)
The Judge (2014)
Widows (2018)
Hustle (2022)
The Pale Blue Eye (2022)

Totalt snittbetyg på samtliga 49 filmer (av 5.00) = 3.04

Secondhand Lions

Titel: Secondhand Lions / Afrikas hemligheter
Genre: Komedi/Drama/Äventyr
Land: USA
År: 2003
Regi: Tim McCanlies
I rollerna: Michael Caine, Robert Duvall, Haley Joel Osment, Kyra Sedgwick

Handling: Den introverta pojken Walter lämnas hos sin mammas morbröder. De är två udda, äldre män, Garth och Hub, vars exotiska minnen ger pojken en inspirerande uppväxt och får dem att känna sig unga på nytt.

Omdöme: Walter (Haley Joel Osment) är en pojke vars mamma Mae (Kyra Sedgwick) väljer att dumpa honom över sommaren hos hennes morbröder Garth (Michael Caine) och Hub (Robert Duvall). De är två äldre herrar som helst vill bli lämnade i fred på sin gård i Texas. Hagelbössorna har de alltid med sig och är inte sena med att jaga bort försäljare som fått nys om att bröderna kan sitta på en förmögenhet.



För unge Walter blir det en kulturkrock då bröderna Garth och Hub varken har telefon eller TV. Han lär sig att hjälpa till på gården samtidigt som han försöker hålla sig på sin kant och inte stöta sig med bröderna som är lite griniga. Men de öppnar sakteliga upp sig och ser fördelarna med att ha ynglingen boende hos sig.



Förutom att Walter lär sig ett och annat på gården, lyssnar han mer än gärna på historierna Garth berättar om brödernas äventyr när de var unga. Äventyret utspelar sig främst i Afrika där bröderna upplevt både det ena och det andra. Sen är frågan om allt bara är påhittade historier och ska tas med en nypa salt eller kanske kan vara nyckeln till hur bröderna kom över en förmögenhet, om det nu stämmer.



När man läser lite om bakgrunden till filmen lär det ha varit ett påtänkt projekt för Paul Newman och Robert Redford efter deras två lyckade samarbeten på Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969) och The Sting (1973). Istället blev det alltså Michael Caine och Robert Duvall som man inte direkt hade tänkt sig som bröder. De är dock två duktiga skådespelare och har inga problem med att övertyga som bröderna Garth och Hub.



Filmen har det klassiska coming of age-temat där de båda farbröderna lär Walter ett och annat som han kommer kunna ta med sig när han växer upp och som vuxen. Detta kombineras med äventyr i form av historierna Garth berättar som bjuder på tillbakablickar som kan liknas lite vid The Princess Bride (1987) där vi får ett klassiskt sagoäventyr.



En småtrevlig film som främst funkar tack vare Michael Caine och Robert Duvall. Vad gäller Haley Joel Osment, som ju spelade ungen i The Sixth Sense (1999), är han inte lika övertygande. Känns verkligen som han spelar och det blir inte så naturligt som önskat. Han funkar dock ok och blir inte till ett störningsmoment då han låter de rutinerade rävarna föra filmen framåt. Småtrevligt som sagt och värt en titt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5

Critters

Titel: Critters
Genre: Komedi/Sci-Fi/Skräck
Land: USA
År: 1986
Regi: Stephen Herek
I rollerna: Dee Wallace, M. Emmet Walsh, Scott Grimes, Billy Zane

Handling: Till en liten håla i Kansas anländer några köttätande hårbollar från rymden, som växer när de rullar och skjuter pilar ur pälsen. Panik utbryter då de börjar äta allt i sin väg och terroriserar en familj som spärrat in sig i sin lada. Till deras undsättning kommer dock två utomjordiska critters-jägare vars mål är att fånga in de små förövarna. Och de tar till allt nödvändigt - och onödigt - våld.

Omdöme: Det är lite intressant att denna film liksom skjutits åt sidan under alla dessa år då det verkat vara mer av en barnfilm och att det skulle vara lite av en blek kopia av Gremlins (1984). Men det visar sig att den kanske har mer gemensamt med Tremors (1990) som också är favoriten bland de tre filmerna.



Det hela inleds i yttre rymden där ett gäng hårbollar, så kallade critters lyckas rymma under en transport och fly med ett rymdskepp som de styr mot Jorden. Utomjordingarna som haft dem tillfångatagna vill stoppa dem och sänder två prisjägare efter dem. Dessa två prisjägare har en förmåga att transformera sig till att se ut och prata som en valfri människa de kommer i kontakt med.



Det lilla rymdskeppet som våra hungriga hårbollar färdas i kraschlandar utanför en liten håla i Kansas. Snart börjar de terrorisera det lilla samhället ute på landet, inte minst familjen Brown som består av mamma Helen (Dee Wallace), pappa Jay (Billy Green Bush), sonen Brad (Scott Grimes) samt dottern April (Nadine Van der Velde). Familjen Brown får påhälsning av ett par critters som prisjägarna är ute efter och vill utplåna.



Man får ganska kul med den här filmen och trots att hårbollarna critters inte är direkt skräckinjagande så blir det roligt att följa deras eskapader hos familjen Brown. Detta i kombination med de två prisjägarna där den ena tar priset som den skönaste karaktären i filmen. Det är den som transformerats till rock-sångaren Johnny Steele (Terrence Mann) som har en härlig pudelrocksfrisyr och påminner om Ben Stiller med peruk.



Tack och lov blir det här inte en barnfilm även om det är lite av en familjefilm med tanke på den lättsamma tonen. Men det är långt ifrån en Disney- eller Steven Spielberg-känsla över filmen, i positiv bemärkelse.



Visst hade detta kunnat vara bättre men låga förväntningar och en god idé med några bra karaktärer, helt ok prestationer inklusive av unge Scott Grimes som sonen Brad samt välgjorda critters-hårbollar som även bjuder på en del humor gör detta till en underhållande liten film.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.1

The Sender

Titel: The Sender / Nattens sång
Genre: Drama/Sci-Fi/Thriller/Skräck
Land: Storbritannien
År: 1982
Regi: Roger Christian
I rollerna: Kathryn Harrold, Zeljko Ivanek, Paul Freeman, Shirley Knight

Handling: En till synes mentalt störd ung man kan sända ut sina drömmar telepatisk till människor omkring sig när han sover.

Omdöme: En ung man vaknar upp under träden intill en väg. Han beger sig till en närliggande strand där folk solar och badar. Han har dock inga sådana tankar då han plockar på sig ett par stora stenar och traskar rakt ut i vattnet för att begå självmord genom drunkning. Mannen räddas och tas in för observation på ett mentalsjukhus. Eftersom han inte vet vad han heter och inte har några ID-handlingar, blir han känd som John Doe 83 (Zeljko Ivanek).



En kvinnlig terapeut vid namn Dr. Gail Farmer (Kathryn Harrold) tar hand om John Doe 83 och försöker ta reda på vem han är och vad som fick honom att vilja begå självmord. Hon får inte många svar till en början, men hon inser snart att det är något speciellt med John Doe 83. Hon misstänker nämligen att han besitter en telepatisk förmåga att sända ut sina drömmar och mardrömmar till folk han kommit i kontakt med. Detta då Gail själv ser saker kopplade till sin mystiska patient.



Det kom en våg av filmer på temat telepati och telekinesi runt den här tiden, som t.ex. Carrie (1976), The Fury (1978), Scanners (1981), The Dead Zone (1983) och Firestarter (1984). Tycker den typen av film kan funka bra och vara effektiv om den görs på rätt sätt. Denna är inte lika känd men har en liknande stämning i denna subgenre.



Filmen har även lite liknande upplägg som Smile (2022) där en kvinnlig terapeut efter att ha kommit i kontakt med en patient börjar se och uppleva oförklarliga saker ungefär som här. Sen är vissa inslag i denna en föregångare till A Nightmare on Elm Street (1984) där en elaking projicerar sina mardrömmar på folk.



Tycker det funkar hyfsat bra i den här filmen där Dr. Gail Farmer dras in i mardrömmarna John Doe 83 har när han sover. Oftast effektiva drömsekvenser med flera scener som sticker ut. Filmen har inga större problem med att få en nyfiken på att vilja se mer. Dock är detta inte en renodlad skräckfilm eller att den skulle bli bättre och bättre.



Regissören Roger Christian fick här göra regidebut efter bl.a. en Oscarsvinst för bästa scenografi med Star Wars (1977) och en Oscarsnominering för bästa scenografi med Alien (1979). Med ett manus av Thomas Baum kände han att han hade riktigt bra material att jobba med, men att han snarare ville göra det i en Ingmar Bergman-stil snarare än John Carpenter.



Filmbolaget var inte helt nöjda med resultatet då de såg framför sig en mer renodlad skräckfilm. Personligen får det sägas att filmen nog kunnat vara lite mer åt det hållet även om den funkar någorlunda väl så som den är. Bara synd att den tappar sista halvtimmen eller så snarare än att komma med något riktigt minnesvärt. Det är dock en helt ok film och sevärt om man vill se mer i denna subgenre då den mestadels skapar god stämning. Man känner också att det är tidigt 80-tal då 70-talet fortfarande hängt med innan det gladare 80-talet på allvar satte sin prägel på filmerna.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.0