Crime d'amour / Love Crime

Titel: Crime d'amour / Love Crime
Genre: Kriminalare/Drama/Mysterium/Thriller
Land: Frankrike/Mexiko/Libanon
År: 2010
Regi: Alain Corneau
I rollerna: Ludivine Sagnier, Kristin Scott Thomas, Patrick Mille, Guillaume Marquet

Handling: Svartsjukedrama om två kvinnor som arbetar på ett multinationellt företag i Paris. Christine är boss och Isabelle hennes driftiga underhuggare. Efter att Isabelle blivit förnedrad av Christine inför alla kollegor planerar Isabelle ett brott så perfekt att hon kanske klarar sig undan lagen.

Omdöme: Christine (Kristin Scott Thomas) är chef på ett amerikanskt företag som har sitt Europakontor i Paris. Hon har ett framgångsrikt och nära samarbete med Isabelle (Ludivine Sagnier) som är klippan som gör det mesta av jobbet bara för att Christine tar åt sig äran gång på gång. Christine är på god väg att få sin drömposition i New York, något Isabelle egentligen inte har några problem med då de är ett team och om Christine har framgång betyder det att Isabelle gjort ett bra jobb och också kommer att bli belönad.



Sakta men säkert börjar Isabelle inse att Christine bara utnyttjar henne för sin egen vinning. Isabelle har nämligen något av en förälskelse i sin chef Christine, men då både älskaren Philippe (Patrick Mille) och kollegan Daniel (Guillaume Marquet) varnar Isabelle för Christine, öppnar det hennes ögon. När Christine dessutom förödmjukar Isabelle blir det droppen. Isabelle börjar planera sin hämnd, och det med råge.



Vad som tack och lov hade missats är att den usla remaken Passion (2012) hade setts tidigare. Den kändes dock mer som en erotisk thriller vilket denna aldrig blir. Istället har den uppbyggnad som skapar en intressant grund att jobba vidare med. Att Christine agerar som en bitch och bara utnyttjar alla runt sig är tydligt. Vad Isabelle är kapabel till får man sedan reda på.



Isabelles djävulska hämnd är av sådana mått att det till slut blir större än man kunnat ana. För man får inte reda på exakt vad hon har i görningen när man följer henne där hon gör lite skumma saker som att gå på bio för att se samma film flera gånger, börjar knapra piller och uppenbarligen inte är helt frisk och dessutom besöker sin syster som hon ber om en tjänst som vi inte vet exakt vad den innebär.



Filmen har en dipp runt en timme in då det hela blir lite skumt. Man förstår inte riktigt vad syftet är och vad Isabelle vill åstadkomma med det hela. Det får sedan sin förklaring och då blir det också bättre när det hela nystas upp. Dock är det inte särskilt trovärdigt. Man har i princip helt fördummat den franska polisen vars utredning känns som den gjorts av skolbarn. Inte bara att de missat en massa saker, de går även med på allt utan att ifrågasätta varför allt är ett stort sammanträffande.



Förutom att man får svårt med trovärdigheten finns ett ännu större problem - musiken. Nästan obegripligt används japanska stråkar med amerikansk saxofon och skapar opassande toner till vad som borde vara spänningsmoment i filmen. Det blir nästan skrattretande att höra och det var länge sen man hörde musik som skär sig så mycket med händelseförloppet man tar del av. Musiken i sig är inte usel men den passar inte alls. Väldigt konstigt får sägas och det förstör definitivt scenerna den spelas i.



Filmen kom att bli regissören Alain Corneaus sista film då han dog knappt två veckor efter premiären. Det är inte en dålig film, klart bättre än den horribla remaken Passion (2012). Men man måste se förbi en del av realismen med polisens undermåliga arbete för att det hela ska kunna funka. Och sen alltså det minst sagt konstiga valet av musik som får en att skaka på huvudet.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.5